Frukostseminarier

I morse närvarade jag och min kollega på ett mycket trevligt frukostmöte. Här fick vi höra hur Trelleborg AB arbetar med talent management. Innehållet i föredraget var nog så intressant, men det var inte det som fångade min uppmärksamhet under morgontimmarna.

Jag kan inte låta bli att reflektera över vilken enfald det egentligen är i de högre skikten inom näringslivet. Vid mötet närvarade många män i kostymer, för att uttrycka mig enkelt. Det ska vara sagt att de nog är fina och trevliga människor. Men för mig känns det lite underligt att prata om talent management utan att samtidigt diskutera hur företag (Trelleborg i det här fallet) ska lyckas att skapa större heterogenitet bland sina anställda. Jag tycker att det är nära förknippat med varann. För det handlar om att skapa tillräckligt stor öppenhet i sina organisationer så att man har förmåga att hantera talanger som inte passar in i "företagsformen". Utan en tillåtande företagskultur, som tar tillvara på olikheter, kan man inte nå den bästa kompetensen. Så enkelt är det.

Och jag funderar nu över om frukostmötena skulle vara något roligare och mer givande om man strävade efter att få en blandad kompott av deltagare....Fler kvinnor och invandrade exempelvis. Kanske är det en start.

Gårdagens debatt på svt

Det ska vara sagt att jag tycker att "debatt" är ett riktigt skitprogram....Visst, det är intressanta ämnen som diskuteras, men jag pallar verkligen inte med allt smutskastande. Den som är rappast i käften vinner. Det spelar ingen roll om dennes argument suger.

Igår debatterades Sveriges integrationspolitik. Och även om jag naturligtvis tycker ämnet är intressant så orkade jag inte se mer än dryga 5 minuter. Det räckte. Istället för att fokusera på lösningar och möjligheter verkade deltagarna mycket mer intresserade av att prata om dåiden och vad som inte funkat. Vid podiet stod Nalin Pekgul (S) och Nyamko Sabuni (FP). Naturligtvis hann de med att snacka skit om varandras politiska grepp om integrationspolitiken.

Smutskastandet är dock inte det som irriterar mig mest med programmet. Det är däremot Janne Josefssons strävan efter att hitta en ansvarig. Det har blivit lite av hans mantra. Alltid ska han hitta en syndabock. Jag gillar Josefsson, men ibland är han alldeles för enkelspårig. Det kan vara bra att hitta någon/några som tar på sig ansvar. Men när det gäller integration så är det svårt att säga att det finns "en" ansvarig person.

Vi letar hela tiden efter någon att skylla på. Varför? Jag tror det har att göra med att vi själva inte orkar ta ansvar. När det kommer till integrationsfrågor måste vi dock börja inse att det är allas vårt ansvar. Naturligtvis har den förda politiken stor betydelse för hur pass vällyckad integrationen i Sverige är, men det kan aldrig förklara hela bilden.

Vad gäller strategier vid mottagande av invandrade måste jag ändå säga att jag håller med i kritiken mot socialdemokratin. De har fört en politik av omhändertagande. Istället för att fråga vad den invandrade kan bidra med till Sverige har man ställt frågan om vad vi kan hjälpa den invandrade med. Någon sa under gårdagens debatt att mediantiden för en invand att komma i arbete är 7 år efter denne anlänt till landet. 7 år! I say no more...
Vi får se om alliansens politik har fört till någon förändring. Förhoppningsvis har de i alla fall bidragit till att vindarna blåser åt ett annat håll.

IMER läggs ned...vad innebär det?

Öppnade Sydsvenskan imorse och kunde läsa att IMER (Internationell migration och etniska relationer) programmet på Malmö högskola kommer att läggas ned. Nästa år kommer inga IMER kurser att ges. Eftersom jag själv har en magister i IMER, kombinerat med en bachelor i antropologi, tycker jag självklart att det är sorgligt.

Samtidigt så verkar det vara självförvållat. Kvalitén på utbildningen är alltför låg. Detta konstateras bland annat på Integrationsbloggen. Det finns en grundläggande faktor till IMER s misslyckande. Jag har skrivit om det förut. Det handlar om verklighetsförankring. IMER har inte lyckats påvisa hur den upparbetade kunskapen ska kunna användas i arbetslivet. Det är synd, för vårt samhälle har förändrats radikalt, mycket pågrund av ändrad befolkningssammansättning.

Sverige har sedan slutet på 80-talet tagit emot nya grupper av invandrade. Människor kommer längre ifrån idag än vad de gjorde under arbetskraftsinvandringen på 60-talet. Detta har konsekvenser. Ett nytt Sverige håller på att växa fram, oavsett om vi vill det eller inte. Det gäller att hänga med. Det är inte bara invandrade som ska anpassa sig till Sverige. Även svenskar måste anpassa sig till nya förhållanden. Detta ska inte ses som något negativt. Att förändras och utvecklas är positivt och nödvändigt för ett land med framtidsambitioner.

Att IMER lägger ned innebär att mycket kunskap går förlorad. Men, som sagt, IMER har misslyckats med att förankra utbildningen i verkligheten. Nu ska det sägas att det trots allt har gjorts vissa ansträngningar med praktikperioder och liknande senaste åren. Det har dock gått för långsamt. Tyvärr.

Så konstrueras nationalism

Snubblade över en artikel på DN. Vad sägs om den här rubriken: "Sveriges svenskaste jobb". Den fick i alla fall mig att fundera över vad det skulle kunna vara. Det visade sig att Svenska Turistföreningen kommer anställa en person i sommar för att resa runt i Norrland och besöka ca 60 olika vandrarhem. Han/hon ska samtidigt rapportera om sina bravader. Kul grej.

Så....är det någon som är sugen på nytt jobb? Ska bli intressant att se resultatet av rundresan. Undrar om de hittar den "svenska själen"...(märk ironin..)

Amos Oz

Dags för ett boktips igen...För någon vecka sen läste jag en bok av Amos Oz, israelen som blivit ganska hypad i svenska medier den senaste tiden. Bland annat har han besökt Skavlan. Hursomhelst så har han skrivit en liten bok på ca 80 sidor. Det är något speciellt med böcker under 100 sidor. Jag gillar tanken på att kunna läsa ut en bok på ett par timmar. Ligger väl i en rastlös själs natur. När boken är så pass tankeväckande, och kort, blir den ännu bättre.

Oz är en förgrundsgestalt i folkrörelsen "fred nu". En organisation som verkar för fred mellan Israel och Palestina.

I Hur man botar en fanatiker beskriver Oz situationen mellan Israel och Palestina på ett lätt, och i vissa stycken även humoristiskt sätt. Hans tes är att konflikten baserar sig i en kamp mellan "rätt och rätt". Det går inte i denna konflikt utröna vem som är den gode och vem som är den onde. En fanatiker är, enligt Oz, en person som att ändamålet alltid helgar medlet.

Låt mig citera:
"Den nuvarande krisen i världen, i Mellanöstern, i Israel/Palestina, handlar inte om islams värderingar, som vissa rasister påstår, inte alls. Det handlar om den urgamla striden mellan fanatism och pragmatism".

Jag tycker att ovanstående meningar säger något grundläggande om konflikter generellt sett. Det säger något om intolerans. För om man tror att ens egna värderingar, åsikter, normer etc. är de enda rätta finns det inte utrymme för olikheter. En människa kan vara fanatisk med en rad olika saker. Det gäller inte bara religion eller nationalitet. Men många gånger handlar det om tillhörighet och identitet. Ett exempel är fotbollsfans som gång på gång, match efter match skriker sig hesa över hur mycket de älskar sitt lag och hatar det andra. Om man vill studera gemenskap och identitet är fotbollsstadion faktiskt en utmärkt plats.

Oz menar att vi bör sätta vår tillit till de sansade människorna. Genom att skapa hopp hos dem kan världen utvecklas till en bättre plats.

En ödmjuk fundering när jag kommit till sista raden i boken var dock vem dessa sansade människor är. Hur känner jag igen en sansad människa? Och vem är det som har rätt att kalla sig själv sansad? Och vem har gett dessa människor rätten att döma andras sätt att leva på?

Jag kommer ändå till slutsatsen att den sansade människan är den som är öppen nog att inse sina egna brister. Det är en person som vågar öppna sitt sinne för andras "världar" och erkänna att även andra kan ha lika "rätt" som en själv. Och, kanske till och med att det allt som oftast kan vara svårt att bedöma vad som är gott och ont.

En hektisk vecka

Det har varit en hektisk vecka i MINE. Saker och ting börjar röra på sig. Fler och fler av våra medlemmar visar intresse för att delta i de projekt vi har på g. Fantastiskt kul!

Annars börjar jag faktiskt tröttna på medierapportering från Rosengård. Alla har något att tycka till om. Alla har rätt verkar det som. Och kanske är det bra. Hur ska ligisterna som terroriserar invånarna i Rosengård annars stoppas. För det handlar så klart om ett litet gäng ligister som kastar sten, bränner soptunnor och ställer till med allmän jävelskap kväll efter kväll. Det är inte den "vanliga" invånaren. De har också tröttnat. Många av dem vågar inte släppa ut sina barn efter det blir mörkt om kvällen. Naturligtvis är detta en ohållbar situation. Det är för jävligt helt enkelt. det tror jag alla kan hålla med om. Men ändå är jag trött på att läsa om det i tidningen varje dag. Ju mer fokus som riktas mot Rosengård, och speciellt Herrgården, desto mer förflyttas fokus från de människor som faktiskt lyckas i Sverige. Vi behöver få höra om succéhistorier. Genom att lyfta fram individer som skaffat bra jobb (d v s relevant gentemot utbildning och erfarenhet), boende och ordnade förhållanden förövrigt kan vi motverka de negativa bilderna som finns av invandrade idag.

Men det är kanske för mycket att begära. Media ska lyfta fram nyheter. Min ödmjuka fråga är om det endast är elände som kan klassas som en nyhet?

afrikansk svensk

Igår läste jag en mycket intressant artikel i City angående tillhörighet. Artikeln handlade om en tjej med rötter i Uganda som kom till Sverige som 10 åring. I antologin "Afrika-svenska röster" berättar hon om sitt liv och erfarenheter. För tillfället befinner sig Sarah, som hon heter, i Uganda för att besöka släkt och vänner. Men även för att söka jobb.

I artikeln påtalas något som jag tidigare bloggat om, nämligen det s k mellanförskapet. Det betyder att man varken känner sig hemma i Sverige eller i det land man ursprungligen kommer från. Det handlar om att man är annorlunda i Sverige, en utlänning. När personen i fråga besöker sitt födelseland är han/hon svensk. Det vill säga att man hamnar i ett mellanförskap. Sarah, i Citys artikel, säger att "jag har alltid känt mig mer som afrikansk än som svensk". Under intervjun blir hon frågad om hon upplever sig vara svensk när hon är i Uganda. Sarah svarar nja. Men hon kommer då underfund med att hon faktiskt känner sig svensk just nu, det vill säga i den stund hon blir intervjuad. Hon satt vid den tidpunkten nämligen i en buss i Kampala, Ugandas huvudstad och pratade med en svensk journalist på svenska.

Mellanförskapet är en realitet för en stor del av den svenska befolkningen. Och det är inte enbart utlandsfödda som drabbas. Det är även barn till utlandsfödda, helst om de är mörka i skinnet och har ett, i svenska öron, ovanligt namn. Då kan du vara född i Sverige, aldrig besökt dina föräldrars hemland och känna dig hur svensk som helst. Det hjälper inte. Du betraktas fortfarande av många som annorlunda.

Till sist vill jag lyfta fram något som man på lyfter fram på mellanförskapets hemsida. Här skriver de att "vi ska inte integreras i vårt eget hemland, utan ta plats i vår demokrati som alla andra medborgare." Citatet visar till något fundamentalt. Sug på den karamellen!

Integrationsberedningen

Även om MINE främst är en förening av och för det privata näringslivet så ser vi ett stort behov av att samverka med offentliga myndigheter. Region Skåne har påbörjat ett arbete med att få en bättre integration av invandrare på den skånska arbetsmarknaden. De samlar krafterna i något de kallar "integrationsberedningen".

Det är ett välkommet initiativ från Region Skåne eftersom de har möjlighet att verka övergripande och samtidigt bilda opinion kring frågorna. Deras arbete sammanfaller till stor del med MINE s vision om att skapa ett dynamiskt och välfungerande samhälle. Flera aktörer bör följa Region Skånes arbete och påverka attityder till invandring i positiv riktning.
MINE inledde ett samarbete med beredningen i och med ett seminarium den 1 april. Förhoppningsvis fortsätter vi samverka med beredningen i framtiden.