Om diskriminering

MINE arrangerade idag en workshop tillsammans med Malmö Högskola, där diskrimineringskagstiftningen var under lupp. Vi genomgick dels vad lagstiftningen består av, och dels hur det kan se ut i praktiken.

I ett av casen som vi jobbade med (något som jag tyckte var ganska skrattretande förövrigt) hade en kvinna anmält en arbetsgivare inom bilindustrin för indirekt diskriminering på grund av kön. D v s att hon upplevde sig ha blivit diskriminerad på grund av att hon är kvinna. Kärnan i hela cirkusen var att bilfabrikanten hade en policy om att medarbetare var tvungna att vara minst 163cm lång och max 195cm lång. Detta menades vara diskriminerande mot kvinnor eftersom att det är betydligt fler kvinnor som är kortare än 163 cm i jämförelse med vad det är män som är lika korta. Således var detta ett fall för indirekt diskriminering.

Att indirekt diskriminera innebär alltså att en arbetsgivare diskriminerar "genom tillämpning av bestämmelser/kriterier/förfaringssätt som framstår som neutrala men som i praktiken särskilt missgynnar personer från en viss grupp".

Arbetsgivaren menade i just detta fallet att de hade dessa kriterier på grundlag av ergonomiska skäl. Man hänvisade till viss forskning, men i slutändan så kom domstolen fram till att detta faktiskt var ett fall av indirekt diskriminering.

Jag slogs av fallets komplexitet, och hur viktigt det är som arbetsgivare att verkligen, verkligen tänka till när man ställer upp kravspecifikationer för en tjänst. Slutsatsen jag personligen drog av förmiddagens diskussioner är att alltid se till så att kraven stämmer överens med vad medarbetaren ska utföra för arbetsuppgifter. Allt annat är egentligen irrelevant.

Mångfald är inte framtiden...

Förra veckan satt jag tillsammans med personer som arbetar med ungdomar på ett seminarium som berörde ämnet sociala medier och hur man måste förstå att det är något alla bör använda sig av. Sociala medier är nytt och häftigt som kommer underlätta kommunikationer i allmänhet. Jag var troligen den yngsta på det seminariet och för en sekund slog det mig att användandet av facebook, twitter och andra sociala medier är en självklarhet för målgruppen som kommunikationen riktar sig till- ungdomar.

Efter seminariet hann jag reflektera och frustrationen avtog och jag började reflektera över att jag ungefär brukar känna samma sak när det kommer till mångfaldsdiskussionen. Jag arbetar med projektet Jobbnätverket inom föreningen MINE. Projektets syfte är att bryta barriär mellan invandrare och arbetsmarknaden genom en förmedling av bl.a. jobbannonser. Jobbnätverket är i startfasen så jag har inga direkta resultat att visa men något som jag har sett i mitt arbete hittills är att många företag har kommit en bra bit på vägen i mångfaldsarbetet men fortfarande så finns en hel del kvar att göra.

Att eftersträva en mångfald på arbetsplatsen är snart inget alternativ då samhället är en mix av människor. Mångfald är snarare ett faktum som arbetsgivare måste ta till sig och vilja lära sig mer om och inte enbart använda sig av frasen ” vi ser gärna sökande med en annan etnisk bakgrund” när man skriver sina jobbannonser.

Unga människor jag träffar är frustrerade att "vuxna" alltid säger " ungdomarna är vår framtid" och första gången någon sa att dem störde sig på
det uttryckte förstod jag inte riktigt vad de menade. Andra gången någon vädrade sin frustration över det frågade jag varför och svaret jag fick var slående.
"Vi är inte framtiden vi är nuet". Detta är ju glasklart tycker jag nu.

Nu är arbetet att försöka få arbetsgivare att förstå att det är exakt samma sak med mångfaldsarbetet.

Mångfald är inte framtiden, mångfald är det som genomsyrar samhället NU! Dags att göra konkreta insatser, men främst att förstå att alla strategidokument,
mångfaldsplaner osv. är en bra start men det är när orden i dessa dokument förvandlas från att bara vara ord på ett papper till konkreta handlingar som skillnaden görs.

Mångfald är nu!

Av Hala Mohammed