Mina förutsättningar och det falska hoppet!

Idag har MINE en ny förmåga som bloggar. Följande är författat av Valdrin Havolli. Trevlig läsning!

När jag blickar tillbaka på mitt liv, vad som har sagts, gjorts och förväntats av och från mig så står jag med en hel del frågetecken i min hjärna. Det har varit förvirrande tider och en berg-och-dal bana upplevelse. Vissa saker hade jag inte riktigt grepp om samtidigt som vissa saker var mer klara och lagda för mig. Jag och min familj flyttade till Sverige -92 som så många från Balkan. Då var jag redan 8 år gammal och hann uppleva en hel del i Kosova. Sverige tog emot oss med öppna armar kändes det som. De gjorde allt för att göra det så trivsamt som möjligt. Kanske på grund av medlidande eller möjligtvis för att de såg oss som gäster. Vi alla vill väl behandla gäster vänligt?

Efter några år fick vi uppehållstillstånd och då stod det klart att vi stannar samtidigt som svenska myndigheter skulle nu tänka ut lösningar för oss. För barnen var det enklare då skolan var en högsta prioritering som enkelt kunde anordnas. För våra föräldrar var karriären däremot mycket svårare. Men den här bloggen handlar inte om mina föräldrar eller andras föräldrar och deras misslyckande(?) till att skapa karriär i Sverige. Bloggen handlar om oss unga ”invandrare” som har hunnit gå igenom det ”svenska skolsystemet”. Vi som har uppfyllt minimikraven för att kunna hitta ett ”vanligt” jobb. Det handlar nämligen om det falska hoppet om att vi alla, i det här samhället, startar utifrån samma plattform och har samma plattform att utnyttja för att kunna lyckas i samhället. Vi alla bedöms utifrån våra kvalitéer och kompetens när vi söker jobb. Vi alla har lika chans till att få en lägenhet i vilket område som helst. Så är det inte! Detta jag säger är inget nytt och förmodligen har ni nog hört detta från många fler. Men har ni tänkt på vad det verkligen innebär? Vilka konsekvenser det egentligen bär?

Då jag kommer ihåg mycket av min tid i Kosova så vet jag också hur det var och hur min situation har sett ut här, eller ser ut. Vilket innebär att varje gång jag tycker något är orättvisst, att samhället är orättviss mot mig så kan jag ändå ibland tänka på att i Kosova så var det värre. Det här tänkandet genomsyrar första generationens invandrare. Ibland som ung, kunde jag glömma bort hur vi hade det i Kosova så skulle min mamma eller pappa påminna mig. Det har hänt flertal gånger då jag har kommit hem från skolan (grundskolan, gymnasiet och även högskolan) helt besviken på att ”något” orättvisst hände mig i skolan av lärare/rektorer eller annan personal. När något ”sådant” händer, med sådant menar jag diskriminering och kränkning, så känner man sig underlägsen och oönskad. När jag väl berättade det för mina föräldrar så har de alltid tystat ner mina klagomål genom att jämföra det med vad som kunde hända i hemlandet och hur det hade varit där. Att det kunde vara värre. Vilket är sant. Samtidigt kunde de ibland också säga att jag inte är som ”dom”. Det är fel och oerhört knäckande för en ung tonåring att höra. Men det kanske var nödvändigt. Det var i alla fall realistiskt och det satte inte upp mig för några falska förhoppningar om lika möjligheter för alla.

Jag fick det på blankt papper att vill jag något så måste jag kämpa två gånger så mycket som en ”etnisk svensk”. Det är orättvisst! Man kan också skylla mina föräldrar för att de ska ha tagit in en vi och dem bild i mitt huvud. Men då har man fel. De sa nämligen bara det som var sant. Jag var inte betraktad, och för många är fortfarande inte det, som svensk. Jag är invandrare. När kommer jag att sluta vandra –in? Jag har varit inne i det här landet i nu 17 år. Det mesta delen av mitt liv. På mitt pass så står det att jag är svensk medborgare men inofficiellt är det inte så.

Nåja, för att återgå till det jag skrev om lite längre upp. Falska förhoppningar. Jag blev aldrig intalad om ”lika möjligheter för alla” i det här samhället. Lärarna försökte ibland styra det på det viset samtidigt som de själv var skyldiga till diskriminering som till exempel att jag var tvungen att göra mycket mer för att få samma betyg som en svensk. Varje gång jag märkte något sådant blev jag besviken och förkrossad och varje gång jag berättade det till någon så sa de att det kunde ha varit värre i våra hemländer. Nu i efterhand är jag glad att jag fick höra detta. Hur pessimistiskt det än låter så är det faktiskt så att det är bättre att veta att man inte har samma möjligheter än att få höra något helt annat som sedan visar sig vara….prat. Här kommer andra generationens invandrare in. De har inte det relativitetstänkandet vi ”äldre” har då de inte vet mycket om sitt hemland mer än det de får höra från föräldrarna då och då. De vet inte hur det är att leva i en diktatorisk regim till exempel. Så de saknar den förmågan att jämföra orättvisorna som sker här med vad som hade hänt i deras hemland om de hade varit kvar där. Så när dessa barn får höra om samhället och hur allt finns inom grepp så bygger man upp hopp. Men vad händer om det som har lovats inte infrias? Ja, välkommen då till det nya Rosengård. Rosengård har alltid haft ett rykte om att vara ghetto och liknande. Men det har aldrig framkommit sådana anlagda bränder, stenkastning eller annat som sker just nu, på min tid. Var orättvisorna färre då? Nej! Det är samma samhälle vi lever i nu, jag kan till och med känna att de har det bättre idag men å andra sidan så är det vad varje generation säger och tycker om kommande generation.

Skillnaden är att vi, på min tid, hade ett relativitetstänkande. Vi visste var vi kom ifrån så det kunde aldrig bli värre här. Och om vi glömde var vi kom ifrån så blev vi påminda. Visst blev vi lika besvikna som dagens andra generations invandrare. Men vi kunde ”släppa” ilskan i tanken att vi i alla fall har det bättre här än vad vi hade haft ”där borta”. Därför fick inte Malmö och Sverige se några bränder eller stenkastning på ”myndighetsbilar”, från oss. Därför har vi nu en hel generation som är så besviken på de falska hoppen att de inte vet hur de ska få utlopp på det. Vem ska de vara arga på? Sina föräldrar? Sina syskon, vänner? Hur kul är det för de att få se person X från område X ha helt andra förutsättningar än en själv bara på grund av hans fenotypiska attribut? Man kan tycka att det inte är en tillräcklig ”bra” anledning till att man ska börja sätta fyr på saker och ting. Men jag kan, av egen erfarenhet, säga att bland det värsta som man kan känna som yngling är känslan av underlägsenhet och falska hopp. Alla vet att det inte är lätt att vara tonåring. Det är så mycket som sker, man söker efter en egen identitet, man vill uttrycka sig och allt det som vi har hört och läst om. Undra då hur det är om man är en tonåring som lever i en bubbla fylld av falska löften?

Jag vill bara klargöra att det som sker i Rosengård kan inte enbart skyllas på falska hopp då det finns andra bakomliggande faktorer också, men jag vill bara mena att det är en stor anledning som många inte tänker på. Hur viktigt den här känslan är och hur farligt det är att leka med människors hopp.