Byråkrati de luxe

I veckan hölls ett expertmöte för integration av nyanlända, med undertiteln incitament och arbete i fokus. Mötet var en del av Sveriges ordförandeskap i EU. Undertecknade deltog som en av de så kallade experterna. Just detta vill jag säga ett par ord om.

Det var på många sätt ett väldigt intressant sammanhang att få lov att delta i. Mitt deltagande som representant för Mine är en framgång i sig. Föreningens ambition är att bli en viktig aktör för frågor rörande mångfald på arbetsmarknaden och därför är det glädjande att vi överhuvudtaget blev inbjudna att deltaga.

Men det var det här med experterna... Integration är från mitt perspektiv en dynamisk process som handlar om möten mellan människor. Det handlar om att majoritetssamhälle och individer som invandrat till Sverige ska anpassa sig till varandra. Från detta perspektiv blir det underligt att diskutera hur nyanlända invandrade ska integreras i det svenska samhället, utan att föra en dialog med de som faktiskt invandrat.

På konferensen deltog endast två personer som nyligen invandrat till Sverige. Min fråga är enkel; varför enbart dessa två? Varför kunde man inte bjudit in flera?

Min andra fundering, så här i efterhand, är varför man inte bjudit in arbetsgivare till konferensen. Det talades mycket om hur nyanlända snabbare ska komma in på arbetsmarknaden, men det fanns inga arbetsgivare på plats att föra denna dialog med.

Vad jag efterfrågar är egentligen ganska enkelt, nämligen att föra en dialog mellan alla berörda parter.

Integration på arbetsmarknaden är inte enbart ett statligt åliggande. Det berör hela samhället, inte minst arbetsgivare.

"Kanske måste journalister granska sig själva innan de kan granska Sverigedemokraterna?"

För ett par dagar sedan publicerade svt en synnerligen skarpsynt debattartikel, undertecknad Roya Hakimnia, på sin webbplats.

Artikeln berör bland annat mediernas medverkan till att öka Sverigedemokraternas popularitet bland väljare.

Läs!

Festivalen som hyllar kärlek bortom normen

Min vän Ida är inte bara en duktig och stilistisk skribent som är en fena på att skriva roliga krönikor. Hon sitter dessutom i styrelsen för Sveriges coolaste festival, Queertopiafestivalen, som för övrigt har premiär i sommar.

"Som Roskilde eller Hultsfred, fast queerfeministiskt och aktivistiskt.", är arrangörernas egna beskrivning av festivalen.

Festivalen har redan fått ihop över 2500 medlemmar till sin facebook-grupp, utan att ens ha hunnit släppa namn på artister eller komma igång ordentligt med marknadsföringsarbetet. Det är coolt!

Checka in Queertopiafestivalens snygga nylanserade hemsida: http://www.queertopiafestivalen.se/

Nu får det vara nog!

Det går att göra nästan vad som helst med statistik. Belägg till detta påstående går att finna i veckans Sifo undersökning om svenska befolkningens inställning till minareter. TV programmet Debatt var naturligtvis inte sena med att fånga upp frågan om minareterna.

Med en, som det heter, färsk sifo undersökning visade man att så många som en fjärdedel av Sveriges befolkning inte önskar fler minareter. Och när man hänvisar till "en färsk sifo undersökning" känns det som att man kan komma undan med vad som helst. Det är liksom en garant för sanningen.

Det är nästan väntat att man i denna undersökningen lyfter fram Malmö som värstingen i sammanhanget. Och så blev Malmö återigen utpekade som det svarta fåret. Enligt undersökningen så var så mycket som 39% av Malmöborna negativt inställda till minareter.

Per Ek ifrågasätter, med rätta, dessa siffror i dagens Sydsvenskan. Enligt Ek så baseras Sifos mätning på Malmös så kallade A-regioner. Dessa innefattar, förutom Malmö, även Lund, Kävlinge, Burlöv och Trelleborg. Totalt har 89 personer tillfrågats. Det betyder att det är ungefär 30 personer av dessa som är kritiska mot minareter. Huruvida dessa är Malmöbor eller inte framkommer inte av undersökningen.

Jag tycker att det är, rent ut sagt för jävligt, att man kontinuerligt lyfter fram Skåne, och inte minst Malmö, som ett problemområde utan dess like. Jag kan inte hjälpa att skymta en dold agenda bakom detta. Oavsett medvetet eller ej så används Malmö återkommande som en motpol till andra områden i Sverige. För att slippa granska sig själva. Det finns en genomgående demonisering av muslimer i hela Sverige. Malmö är varken bättre eller sämre. Vi behöver en mer nyanserad diskussion om Islam. Men kanske är det alltför mycket att begära? Ibland verkar det som att vi människor vill se antingen svart eller vitt.

Sifo undersökningen upprör mig till den grad att jag har god lust att genomföra en kompletterande studie. Varför inte? Jag kan väl slänga mig upp på cykeln, trampa igenom Malmö nu på förmiddagen och fråga folket vad de anser om minareter. Och då skulle jag inte cykla så långt som till Trelleborg eller Lund...

Slutligen vill jag säga att Malmö, enligt mig, är en fantastisk stad med ett otroligt potential inför framtiden. Potentialen ligger i alla människor som bor här, oavsett kulturell eller religiös tillhörighet. Punkt slut.

"Vi är svenskar, oavsett vad ni tycker om det."

Förra veckan vann Sydsvenskans utrikesreporterKinga Sandén som bekant Stora Journalistpriset i kategorin Årets förnyare. Utmärkelsen fick hon bl a för det sätt som hon använder sig av mikrobloggen Twitter i sitt rapporterande. Särskilt uppmärksammat blev hennes twittrande om det omstridda iranska valet i somras.

För mig och många andra som har nära släktingar i Iran var hennes rapporteringar guld värda. Att få sig en korrekt uppfattning om hur läget där ser ut är annars i princip helt omöjligt, då ingen vågar uttrycka något som kan uppfattas som regimkritiskt pga rädslan för vad som kan ske om det är så att telefonen är avlyssnad. Tack vare Kinga Sandén (och även alla andra flitiga Iran election-twittare, icke att förglömma) klarnade bilden för många oroliga närstående.

Vid prisutdelningen av Stora Journalistpriset fick Kinga besvara flera frågor som hade med hennes utländska bakgrund att göra.

"Ingen av de andra pristagarna behövde svara på en enda fråga om under vilka omständigheter de vuxit upp. De fick använda all tid på scenen till att tala om sin journalistik." Så (och mycket mer) skriver Kinga i en oerhört träffande artikel på Newsmill. Hon beskriver hur det är att av sin omgivning ständigt definieras som någonting annat än svensk. Som att den utländska bakgrunden är det enda som finns där. Dessutom uppmanar hon såväl medier som företag att lära sig förstå befolkningen i dagens Sverige. Den som gör det är den verklige vinnaren.