Det var inte mitt fel...

Ibland går jag in i en bokhandel och låter böckerna "tala" till mig. Det kanske låter flummigt, men på nåt sätt tror jag att den bok jag för stunden har behov av att läsa kommer att ge sig tillkänna.

För ett par dagar sedan gick jag in på Akademibokhandeln, just med den inställningen att boken skulle hitta mig, inte omvänt. Jag gick ut därifrån med bland annat en bok av Anna Heberlin, med titeln "det var inte mitt fel". Den beskriver ett samhälle där människor slutat att ta ansvar för sina egna handlingar. Det är ett samhälle där man istället skyller sina tillkortakommanden på samhällsstrukturer, dåliga lärare, fel föräldrar eller något/någon annat som råkar passa. Heberlin menar, som jag förstår det, att brist på ansvarstagande leder till individer som tycker synd om sig själva och därmed gör sig själva till offer.

Visst, kanske är hennes teori till viss del radikal, då jag tror att det finns rådande förhållanden som gör det svårare för vissa än andra att exempelvis lyckas på arbetsmarknaden. Men, vad händer när någon tar på sig offerrollen? Heberlin menar att det är ett lätt sätt att komma undan det egna ansvaret för sin situation. På nåt sätt känns det som att dessa attityder skapar individer som lever sina liv genom självuppfyllande profetior om sina egna misslyckanden.

Hursomhelst så visar hennes argument att det finns utrymme för nytänkande vad gäller det personliga ansvaret.

Läs om boken på http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9153433491.

Sverigedemokraterna i riksdagen - nej tack

Så lyder titeln till en ny facebookgrupp. Den tål att uppmärksammas, då den växer lavinartat och är ett tydligt uttryck för att det finns många sansade människor i Sverige.
Se själva http://www.facebook.com/search/?init=srp&sfxp=&o=69&q=sverigedemokraterna+nej+tack#/group.php?gid=68753281953&ref=search&sid=852935701.248403060..1.

Mentorutbildningens grand finale!

I går var det så dags för mentorerna i höstens mentorsutbildning att få träffa sina blivande adepter.

Här kan du läsa om matchningsdagen som hölls i E.ONs lokaler på Carls Gustafs väg.

Vem ska leda det svenska fotbollslandslaget?

Drömmen om VM i Syd-Afrika gick till slut i kras. Vissa försökte febrilt greppa efter de halmstrån som fanns kvar i onsdags, men lite hjälpte det. Lasse Lagerbäck beslutade redan innan matchen mot Albanien att han skulle avgå. Enligt mig konstigt, då det fortfarande fanns en teoretisk chans att gå till slutspel.

Med Lagerbäcks uppsägning kom genast diskussionen igång om vem som bör ta över landslaget. Det är naturligtvis intressant att följa detta ur ett rent sportligt perspektiv. Svenska landslaget, eller landslag generellt sett, är något mycket viktigt för nationell gemenskap. När Sverige spelar landskamp är en av de få gånger som det är helt okej att vifta med den svenska flaggan. Att göra så vid andra tillfällen kan betraktas som stötande - ja rent av som en rasistisk handling. Men när landslaget spelar är det alltså okej. Fotbollsarenor är en väldigt intressant plats, eftersom många av de normer som gäller i övriga samhället här luckras upp. Det är andra regler som gäller på arenan. Här kan exempelvis män öppet gråta när deras lag förlorar. Och den svenska flaggan vajar så fint i vinden medans vi alla sjunger med i "du gamla du fria".

De senaste dagarna har en rad fotbollsexperter fått tycka till vad gäller valet av den nya förbundskaptenen. Så gott som alla har uttryckt vikten av att det ska vara en svensk förbundskapten, en person som känner den svenska fotbollskulturen utan och innan. De har ofta fortsatt med att lyfta fram betydelsen av god laganda och gemenskap.

Jag förstår inte riktigt. Först måste jag ställa mig undrande till vad de menar med en svensk förbundskapten. Betyder det att han ska vara fostrad i den svenska fotbollstraditionen sedan barnsben, eller räcker det med att han har varit tränare i ett svenskt lag ett antal år? Lägg förresten märke till att jag inte skriver han/hon. För det kan väl aldrig vara så att man skulle kunna överväga en kvinnlig förbundskapten.....(märk ironin...). Nej, det ska vara en man och det ska vara en svensk. Eller i alla fall någon som förstår sig på "svensk fotbollskultur".

Samtidigt - och detta är för mig paradoxalt - verkar det som väldigt många är trötta på den svenska modellen, där man bygger grunden från ett starkt försvar. Hur ska vi ha det egentligen?

Valet av förbundskapten behöver inte ses som en isolerad händelse. Vi skulle kunna se det i relation till hur en vilken som helst arbetsgivare tänker vid en rekrytering. Skillnaden är att ingen öppet skulle kunna säga att de letar efter en chef som helst ska vara helylle svensk. Men efter en snabb överblick på styrelser och ledningsgrupper i Sverige så kan jag konstatera att det fortfarande är svenska män i övre medelåldern som dominerar.
Samma resonemang tycks återkomma i såväl svenska fotbollsförbundet som i valberedningar och rekryterare i vårt land.

Jag hoppas att svenska fotbollsförbundet ska agera som ett föredöme och välja den som har bäst kvalifikationer för jobbet. Oavsett vilken bakgrund denne har.

Kompetensen sitter inte i språket!

Vi på MINE vill rikta ett stort tack till alla besökare och talare på seminariet i fredags, som för övrigt blev väldigt lyckat!

Här kan ni läsa mer om seminariet

I helgen läste jag i Sydsvenskan om Kevin Frato, som efter många år i Sverige och ett dussintal refuseringsbrev i bagaget lyckades göra verklighet av sina författardrömmar. På ett minst sagt annorlunda sätt. I sin debutroman Numera negerkung, drar Frato nytta av sina bristfälliga kunskaper i det svenska språket. Boken är skriven på ett blandspråk som närmast liknar det vi skulle kalla svengelska. I intervjun med Sydsvenskan säger han:
– Mest av allt vill jag att folk i Sverige ska förstå hur det kan kännas att komma hit som en intelligent människa, men bli bemött som ett barn. Folk tror att den som inte kan språket inte kan tänka. Inte duger till arbete.

Kevin Frato kunde inte ha mer rätt. Kopplar man resonemanget till hur kraven på arbetsmarknaden ser ut blir det extra tydligt. Det räcker att ögna igenom ett par jobbannonser för att inse att mycket god svenska ofta är ett måste för att man som arbetssökande ens ska få chansen att visa vad man går för.

Självklart ska man kunna göra sig förstådd på det språk som talas i organisationen som man jobbar på. Men är det verkligen så oerhört - in i minsta detalj - viktigt att allt ska vara så perfekt hela tiden? Och då syftar jag självklart inte på yrken där man explicit jobbar med språket som verktyg. Vad väger tyngst; förmågan att kunna rätt ordföljd eller den verkliga kompetensen?

"Vi förmedlar kompetenser, inget annat", sa Anki Ljung på seminariet i fredags. Jag hade önskat att fler arbetsgivare tänker så när de rekryterar.

Sanningens många nyanser

Rubriken i dagens blogg är även namnet på en bok om mångfaldsjournalistik, författad av Behrang Kianzad och Lasse Sandström. För en inbiten socialantropolog, som mig själv, är titeln på deras bok väldigt uppskattad.

Enligt mig är det nämligen mer fruktbart att utgå från att det kan finnas olika varianter av sanningen, naturligtvis beroende av vem man frågar. Vad som är sant för mig är relativt till den kultur och det samhälle där jag växt upp i. Det beror på de normer och värderingar som vidareförmedlats till mig från bland annat skola, föräldrar och vänner. Vad jag anser vara rätt, gott eller sant kan möjligtvis betraktas som helt fel för en individ som växt upp i, låt säga Pakistan.

För mig är det viktigt, dels personligen och dels i min proffession, att hela tiden bli påmind om att det finns olika sätt att betrakta verkligheten på. Dessa perspektiv på verkligheten bör inte därför betraktas som mer eller mindre sanna.

Huruvida media lyckas att införliva mångfalden av olikheter, allt från vad gäller ursprung till sexuell läggning till utbildningsbakgrund är av stor betydelse för skapandet av ett inkluderande samhälle. Ett samhälle där alla har en röst och blir sedda för de individer de är. Media kan vara delaktiga i att skapa detta.

Men media kan också verka i motsatt riktning. Det vill säga att de, genom sin okunskap, är delaktiga i att producera och vidmakthålla utanförskap.

Okej, det blev lite väl ofokuserat det här. Det må så vara. Tillbaka till boken "sanningens många nyanser"... Det finns även en annan viktig lärdom. Medier, exempelvis tidningar, kan tjäna pengar genom att medvetet inkludera alla "grupper" och representera dessa på ett sakligt sätt. Genom att ge minoriteter en röst skapas en känsla av delaktighet, vilket har många bieffekter. En av dem är fler sålda tidningar. En annan att utanförskap och dess konsekvenser motverkas.

Seminarium: Attraktiva arbetsgivare sökes

Framtidens kompetensbrist, mångfald på arbetsmarknaden och vikten av att vara en god arbetsgivare. Dessutom: så hindrar jantelagen mångfalden och därmed lönsamheten. Allt detta handlar MINEs seminarium om som hålls den 9 oktober i SEB:s hörsal på Östergatan i Malmö.


Klicka här för att läsa programmet

Anmäler dig gör du enklast per telefon: 0709-631882,
eller genom att maila: nathalie.faltlov@mine.se.

Senast den 5 oktober vill vi ha din anmälan.


Varmt välkomna!