Drömmen om VM i Syd-Afrika gick till slut i kras. Vissa försökte febrilt greppa efter de halmstrån som fanns kvar i onsdags, men lite hjälpte det. Lasse Lagerbäck beslutade redan innan matchen mot Albanien att han skulle avgå. Enligt mig konstigt, då det fortfarande fanns en teoretisk chans att gå till slutspel.
Med Lagerbäcks uppsägning kom genast diskussionen igång om vem som bör ta över landslaget. Det är naturligtvis intressant att följa detta ur ett rent sportligt perspektiv. Svenska landslaget, eller landslag generellt sett, är något mycket viktigt för nationell gemenskap. När Sverige spelar landskamp är en av de få gånger som det är helt okej att vifta med den svenska flaggan. Att göra så vid andra tillfällen kan betraktas som stötande - ja rent av som en rasistisk handling. Men när landslaget spelar är det alltså okej. Fotbollsarenor är en väldigt intressant plats, eftersom många av de normer som gäller i övriga samhället här luckras upp. Det är andra regler som gäller på arenan. Här kan exempelvis män öppet gråta när deras lag förlorar. Och den svenska flaggan vajar så fint i vinden medans vi alla sjunger med i "du gamla du fria".
De senaste dagarna har en rad fotbollsexperter fått tycka till vad gäller valet av den nya förbundskaptenen. Så gott som alla har uttryckt vikten av att det ska vara en svensk förbundskapten, en person som känner den svenska fotbollskulturen utan och innan. De har ofta fortsatt med att lyfta fram betydelsen av god laganda och gemenskap.
Jag förstår inte riktigt. Först måste jag ställa mig undrande till vad de menar med en svensk förbundskapten. Betyder det att han ska vara fostrad i den svenska fotbollstraditionen sedan barnsben, eller räcker det med att han har varit tränare i ett svenskt lag ett antal år? Lägg förresten märke till att jag inte skriver han/hon. För det kan väl aldrig vara så att man skulle kunna överväga en kvinnlig förbundskapten.....(märk ironin...). Nej, det ska vara en man och det ska vara en svensk. Eller i alla fall någon som förstår sig på "svensk fotbollskultur".
Samtidigt - och detta är för mig paradoxalt - verkar det som väldigt många är trötta på den svenska modellen, där man bygger grunden från ett starkt försvar. Hur ska vi ha det egentligen?
Valet av förbundskapten behöver inte ses som en isolerad händelse. Vi skulle kunna se det i relation till hur en vilken som helst arbetsgivare tänker vid en rekrytering. Skillnaden är att ingen öppet skulle kunna säga att de letar efter en chef som helst ska vara helylle svensk. Men efter en snabb överblick på styrelser och ledningsgrupper i Sverige så kan jag konstatera att det fortfarande är svenska män i övre medelåldern som dominerar.
Samma resonemang tycks återkomma i såväl svenska fotbollsförbundet som i valberedningar och rekryterare i vårt land.
Jag hoppas att svenska fotbollsförbundet ska agera som ett föredöme och välja den som har bäst kvalifikationer för jobbet. Oavsett vilken bakgrund denne har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar