Vi på MINE vill rikta ett stort tack till alla besökare och talare på seminariet i fredags, som för övrigt blev väldigt lyckat!
Här kan ni läsa mer om seminariet
I helgen läste jag i Sydsvenskan om Kevin Frato, som efter många år i Sverige och ett dussintal refuseringsbrev i bagaget lyckades göra verklighet av sina författardrömmar. På ett minst sagt annorlunda sätt. I sin debutroman Numera negerkung, drar Frato nytta av sina bristfälliga kunskaper i det svenska språket. Boken är skriven på ett blandspråk som närmast liknar det vi skulle kalla svengelska. I intervjun med Sydsvenskan säger han:
– Mest av allt vill jag att folk i Sverige ska förstå hur det kan kännas att komma hit som en intelligent människa, men bli bemött som ett barn. Folk tror att den som inte kan språket inte kan tänka. Inte duger till arbete.
Kevin Frato kunde inte ha mer rätt. Kopplar man resonemanget till hur kraven på arbetsmarknaden ser ut blir det extra tydligt. Det räcker att ögna igenom ett par jobbannonser för att inse att mycket god svenska ofta är ett måste för att man som arbetssökande ens ska få chansen att visa vad man går för.
Självklart ska man kunna göra sig förstådd på det språk som talas i organisationen som man jobbar på. Men är det verkligen så oerhört - in i minsta detalj - viktigt att allt ska vara så perfekt hela tiden? Och då syftar jag självklart inte på yrken där man explicit jobbar med språket som verktyg. Vad väger tyngst; förmågan att kunna rätt ordföljd eller den verkliga kompetensen?
"Vi förmedlar kompetenser, inget annat", sa Anki Ljung på seminariet i fredags. Jag hade önskat att fler arbetsgivare tänker så när de rekryterar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar