högskolan och verkligheten

Jag har sedan hösten 2008 varit i kontakt med Malmö högskola i olika ärenden. Bland annat för att diskutera huruvida MINE kan vara delaktiga i olika kurser som de planerar att dra igång. Låt det vara sagt en gång för alla; universitet och högskolor är som regel verklighetsfrånvända. Många som arbetar där har ingen koll på omvärlden. Det innebär att de heller inte klarar av att förmedla det till sina studenter. Något studenterna naturligtvis får erfara när det väl är dags att lämna studievärldens trygghet.

Kort sagt, det är en falsk trygghet. För de allra flesta väntar en osäker framtid. Många får inte jobb som motsvarar deras kompetens. De flesta har ingen koll på vad de egentligen kan göra med sin utbildning. Och hur skulle de kunna det när de inte givits tillfälle att under sin studietid vara ute i verkligheten? Teorier i alla ära, men det är vad man faktiskt kan prestera som betyder något. Det tror jag de flesta arbetsgivare håller med mig om...förutom universiteten då:)

Skämt åsido. Det finns ett ganska enkelt sätt att öka studenters framtida chanser till anställning. Jag menar givetvis praktik. Genom att vara ute på företag/myndighet/organisation får studenter i ett tidigt skede möjlighet att omsätta sina studier i praksis.

Nu till poängen. Malmö högskola har börjat förstå relevansen av arbetspraktik. Bland annat startar de en kurs i höst i kurs som de kallar "entreprenörskap och social förändring". Kursen syftar till att omsätta teoretisk kunskap till praktiska färdigheter. Se www.mah.se/imer/socialentreprenorskap. Detta är föredömligt!

Poängen? Nja, att studenter lär sig rätt saker men på fel sätt...
Sen är kursen jag länkat till av intresse för alla världsförbättrare. Det vill säga de som vågar möta verkligheten så som den är istället för att låsa sig i idealistiska övertygelser...

Entreprenörsdagarna i Rosengård

I helgen gick entreprenörsdagarna i Rosengård av stapeln. Malmö nyföretagarcenter stod för kalaset tillsammans med en mängd samarbetspartners.
Val av plats för arrangemanget är enligt mig positivt. Det ska inte enbart vara i centrum dessa tillställningar äger rum. Så, varför inte i Rosengård?!
Det ger också en signal till boende i området om att det finns hopp om framtiden. De företag som deltog visar dessutom att de tror på människorna som bor i Rosengård.

Jag hade tyvärr inte tid att närvara mer än på fredag eftermiddagen. Och jag missade kanske huvudattraktionerna. Ja fick dock se Fredrik Björk från Malmö högskola prata om vad som krävs av en entreprenör. Vad jag främst kommer ihåg är att det inte finns någon urtyp för entreprenör. En entreprenör kan vara vem som helst. Det är viktigt att ha en idé, kunna genomföra den och vara en relationsbyggare. Jasså, tänker jag. Då kan det vara även jag då! Kul!

Hursomhelst, under fredagen och lördagen så gästade bland andra Carolina Klüft, Luciano Astudillo och Ljubo Mrnjavac (Draknästet). Ett gediget program.

Men, för min del var det inte programmet i sig som var mest intressant. Det var cykelturen från Rosengård till Drottningtorget på fredag eftermiddag. Jag har i och för sig gjort den turen förut, men aldrig funderat något nämnvärt över den. Vad är det som är så speciellt då? Jo, det ska jag tala om. Du börjar resan i en stadsdel där andelen utlandsfödda är mycket högre än i övriga staden. Av infödda svenskar ser du nästan inte röken. Och så ska det tilläggas att stämningen i stadsdelen skiljer sig från övriga staden. Kanske beror det på den höga arbetslösheten och att folk därmed rör sig ute på gatorna även på dagtid. Kanske beror det på blandningen av människor...och mängden människor som bor här. Jag vet inte.
Cykelredan då? Jo, den tar inte mer än ca 15 minuter. Och det känns som att jag successivt lämnar det "främmande" bakom mig när jag slutligen anländer Drottningtorget.
Det är förbluffande. Malmö är en relativt liten stad. Det är kort mellan områdena. Ändå finns det gränser mellan stadsdelarna som i vissa tillfällen är knivskarpa. Det tar 5 minuter från Möllan till Rosengård. 10 minuter från centrum (med bra cykel :)). Ändå pratas det om Rosengård som en stad i staden. För en som inte bott så länge i Malmö ter detta sig ytterst märkligt.

Strax innan jul uppmanade Heidi Avellan på sydsvenskan sina läsare att komma med idéer om hur även Rosengård kunde få ett gott nytt år. Jag kontrade med att Rosengård faktiskt tillhör Malmö. Och jag säger det igen. Malmö är en häftig stad. Kanske den häftigaste jag bott i, just pågrund av den etniska mångfald som finns här. Och det andas trots allt framtidstro om den. Vi har ett fantastiskt utgångsläge för att göra den här staden till en förebild för övriga Sverige. Och varför inte resten av Europa?
Förutsättningen är att vi utnyttjar all den potential som finns. Entreprenörsdagarna var ett steg i rätt riktning. Tack för det!

Socialt kapital

Läste precis en artikel i tidskriften "Journal of Ethnic and Migration Studies" där forskaren Alireza Bethoui presenterade mycket intressant forskning. Han diskuterar i artikeln vad vi i vardagstal brukar kalla "sociala nätverk".
Mer precist går han igenom statistik av ett representativt urval av Sveriges befolkning huruvida man använder sig av sina sociala nätverk vid jobbsökande. Det har tidigare konstaterats att informell rekrytering står för en stor del av all rekrytering som görs. Bethoui jämför med situationen i USA där fackförbund inte är lika starka och det inte finns samma regleringar på arbetsmarknaden som säkrar något så när rättvisa förhållanden.

Han har en tanke om att det därför borde vara fler som får jobb den "vanliga" vägen i Sverige. Stämmer det? En undersökning som gjordes på 90-talet bland sysselsatta visade att endast 20-26% av tillfrågade hade fått sitt jobb genom att söka via annons eller motsvarande. Så, informell rekrytering är även vanlig i Sverige. Sociala nätverk har stor betydelse. Och inte bara att ha ett socialt nätverk, det gäller även att känna "rätt" personer.

Bethoui gör därefter en undersökning av skillnader i användning av sociala nätverk för att få ett jobb mellan infödda och utlandsfödda. Resultatet visar att utlandsfödda i lägre utsträckning än infödda rekryteras via sociala nätverk. Dessutom - och viktigt att tillägga - så är det relativt stor skillnad i löner mellan infödda och utlandsfödda som rekryterats via informella kanaler.

Intressant att notera är också vad som händer i lågkonjunktur. Vid lågkonjunkturen i början på 90-talet så gick arbetslösheten totalt bland den svenska befolkningen upp till ca 8%. Endast bland utlandsfödda så steg arbetslösheten till hela 17%. Det visar att invandrade ofta är de som ryker först.
Med det sagt, går det kanske säga något om vilken roll informella nätverk får i dåliga tider. Bethoui menar, som han säger, att "in recession, word-of-mouth recruitment increases". Arbetsgivare blir mer försiktiga vem de anställer och känner att de inte har råd att göra några misstag vid ny anställningar. Med den statistik som visar att utlandsfödda har "svagare" sociala nätverk drabbas de därför värre.
Också viktigt att tillägga; det här är en förklaring till varför sysselsättning mellan infödda och utlandsfödda skiljer sig åt.

Rekrytering genom sociala nätverk kan tyckas vara orättvist. Ett sådant system verkar upprätthålla de olikheter som existerar mellan infödda och invandrade. Och det ska vi väl inte sträva efter att bevara? Nej, naturligtvis inte. Men vi kan heller inte tro att det ska försvinna över natten.
Är det inte istället bättre att inse hur verkligheten ser ut och jobba efter de förutsättningar som finns? Och vad kan vi göra då? Ja, exempelvis så kan vi sträva efter att inkludera invandrade i de nätverk genom vilka mycket av rekryteringen sker. Detta är något vi alla kan bidra med bara genom att var lite mer öppna för det "annorlunda".

I MINE har vi sedan hösten 2008 jobbat med ett mentorprogram vars syfte är att skapa sociala nätverk för invandrade på den svenska arbetsmarknaden. Vi gör det genom att en person som relativt nyligen invandrat till Sverige under ca ett år får träffa en person som är sysselsatt i Sverige. Det skapar större nätverk och resulterar förhoppningsvis i att föra dessa personer närmare en anställning.

Mentorskapet är ett första steg till att göra allt tjafs om integration mer förståeligt och konkret. Det handlar om att mötas.

Trevlig helg

Då så. Veckorna går. MINE jobbar på. Fler och fler företag ansluter sig till föreningen. Senast idag gick Epsilon med i MINE, vilket verkligen är en fjäder i hatten! Känns bra att företag i regionen vill vara med och bidra till ett hållbart samhälle. Samtidigt ser de naturligtvis förtjänsten i att utveckla sina företag vidare.

Återstår bara att önska trevlig helg!

Ett boktips

Det här kommer säkerligen betraktas som löjligt....men jag tar risken. Jag tar även risken att låta som en gammal skollärare när jag rekommenderar denna bok. Det var faktiskt påskfirandet som fick mig att tänka på denna bok. Varför vet jag egentligen inte. De har inget direkt att göra med varandra, förutom att huvudpersonerna i boken blir måna om att föra vidare svenska traditioner. Samtidigt så tar de till dig nya seder och bruk i värdlandet.

Jag tänker givetvis på Vilhelm Mobergs trilogi "Utvandrarna", "Invandrarna" och "Nybyggarna". Alla är väl mer eller mindre bekanta med detta verk. Om inte, se http://sv.wikipedia.org/wiki/Utvandrarna_(roman). Men jag tror att det är färre som faktiskt läst den. Det är en fantastisk berättelse om människor som tvingas utvandra pågrund av förhållanden i Sverige.
Jag fick Mobergs böcker rekommenderat för mig när jag började plugga på Malmö högskola. Vår lärare tyckte då att den beskrev svensk historia på ett personligt sätt. Dessutom menade hon att den ger en bild av hur det är att lämna sitt land och börja om.

Okej, där har ni det. Kanske är det ett uttjatat boktips, men det struntar jag i. Om ni inte läst böckerna så är det hög tid nu!

Brobyggarverksamhet?

Låt mig lyfta fram en idé. Förhoppningsvis är det ett framtida erbjudande till arbetsgivare.
Någon sa till mig nyligen att "det handlar om att mötas". Jepp, tänkte jag. Så enkelt är det egentligen. Vi människor måste våga möta varandra. Dessutom, och vad som antagligen är betydligt svårare, så borde vi möta våra fördomar. Genom att möta människor vi har fördomar om kan vi motbevisa och komma vidare. Visst, ibland besannas fördomarna, men det är aldrig så enkelt som man först tror.

Arbetsgivare har, liksom vem som helst, fördomar. Dessa kommer till uttryck bland annat i rekryteringsprocesser. Vissa ansökningar sorteras bort för att sökande har ett "konstigt" namn. Kompetensen är därmed sekundär. Ofta sker detta omedvetet.

Då tänker jag (tillsammans med Antidiskrimineringsbyrån) att vi ska låta arbetsgivare och invandrade arbetssökande mötas. Sådana möten ska baseras i det ömsesidiga lärandet. Det vill säga att såväl arbetsgivare som arbetstagare kan lära något av hur den andre tänker. Det handlar inte enbart om att från arbetsgivares sida lära ut hur "man söker jobb här i Sverige". Det ligger även i deras intresse att lyssna till arbetssökande och använda sig av deras erfarenheter.

Arbetssökande ska genom ett sådant möte få insikt i hur rekryteringsprocesser går till, vad en rekryterare ser efter etc.

Vi kallar det för "brobyggarverksamhet" eftersom det syftar till att bryta ned avståndet mellan "vi" och "dom". Med möten kanske vi till och med kan komma ifrån "vi och dom tänket". Hursomhelst så tror vi att liknande dialoger kan leda till att fler arbetsgivare vågar anställa människor med internationell kompetens.

Om ett par månaders tid kan vi förhoppningsvis erbjuda "brobyggarverksamhet" till arbetsgivare i Skåneregionen.

Integration och mångfald på vardera sida sundet

Då så. I förra veckan höll MINE tillsammans med Region Skåne ett seminarium där det diskuterades hur danskar och svenskar behandlar integrationsfrågan. Vad är skillnaden mellan oss egentligen? Personligen trodde jag att seminariet skulle resultera i att deltagare kom fram till att vi inte är så olika. Istället tyckte jag mig se det motsatta, nämligen att skillnaderna oss emellan förtydligades och befästes. Jag säger inte detta som något negativt.

Bland annat presenterade Ulf Hedetoft (professor i internationella relationer) en teori om att svenskar under århundraden varit en vinnarnation. Krig mellan danskar och svenskar har som regel utgått med de sistnämnda som vinnare. Detta, menade Hedetoft, har skapat en mentalitet av protektionism och romantisering av det som varit i Danmark. I Danmark värnar man om sin egen historia och lyfter gärna fram det säregna för landet. I Sverige, däremot, så verkar vi närmast vara rädda för att prata om den egna historian. I Sverige ska vi hellre blicka framåt.

Karaktäristiskt för Danmark är således romantisering. Grunderna för det danska samhället (om jag inte minns eller hörde fel...) byggdes till stor del under 1800-talet. Och detta hänger kvar. Förklaringen till varför danskt folkeparti blivit så stort ligger i denna romantisering av dåtiden och det typiskt danska.

I Sverige så kan vi se hur vårt samhälle byggts upp kring en socialdemokratisk stat där "folkhemmet" stått i centrum. Malmö är ett bra exempel på denna framåtblickande mentalitet som dominerade (och fortfarande är starkt) Sverige under efterkrigstiden. Gammal bebyggelse revs och nya fräscha bostadskomplex växte fram. De beryktade miljonprogrammen är en del av detta.

Konsekvenserna av ovanstående menade föreläsarna vid seminariet var att svenskar blivit mer toleranta gentemot olikheter. Samtidigt har framåtsträvandet resulterat i att likrikta människor. Det svenska samhället har byggt på "jämlikhet, valfrihet och samverkan". Kanske, med facit i hand har detta stjälpt oss. I Sverige har vi blivit rädda för att påtala människors olikhet (i alla fall offentligt). Men, betyder det att svenskar inte värnar om det svenska eller har ett visst drag av främlingsfientlighet? Naturligtvis går det inte säga det ena eller det andra. Däremot så finns det tendenser till att den svenska toleransen endast är en fin yta.

I Danmark finns inte denna putsade yta. Det har såväl negativa som positiva konsekvenser. För det första så betyder det att danskarna har lättare för att identifiera människors olikhet. Att individer är olika beroende på kulturell bakgrund borde inte vara någon nyhet. Detta faktum kan användas på olika sätt.

I Sverige ska vi vara lika. När alla inte är det, då håller vi god min och låtsas som ingenting. Likformigheten har skapat en outtald norm. Jag avslutar med en hängande fråga; är det då inte svårare att passa in i Sverige än i Danmark?

Seminariet igår.

Mycket bra frammöte på seminariet igår. Glädjande att se så många människor som intresserar sig för integration och mångfaldsfrågor. Då finns det hopp om framtiden!
Jag kommer att redogöra för innehållet i seminariet inom kort. Måste bara samla tankarna först...

Vad som bör sägas är att MINE från och med 1 april ska driva ett EU projekt under 2009-2011. EU sponsrar oss med nästan 5 millar! Fantastiskt roligt! Det innebär att vi kommer kunna erbjuda ett stort utbud av tjänster till arbetsgivare i regionen. Mentorprogrammen kommer rulla på, en mångfaldsrekryteringsguid ska skrivas och vi kommer arrangera en rad seminarier under åren som kommer. Så, där har ni något att se fram emot!

Mer om detta vid ett senare tillfälle!