Då så. I förra veckan höll MINE tillsammans med Region Skåne ett seminarium där det diskuterades hur danskar och svenskar behandlar integrationsfrågan. Vad är skillnaden mellan oss egentligen? Personligen trodde jag att seminariet skulle resultera i att deltagare kom fram till att vi inte är så olika. Istället tyckte jag mig se det motsatta, nämligen att skillnaderna oss emellan förtydligades och befästes. Jag säger inte detta som något negativt.
Bland annat presenterade Ulf Hedetoft (professor i internationella relationer) en teori om att svenskar under århundraden varit en vinnarnation. Krig mellan danskar och svenskar har som regel utgått med de sistnämnda som vinnare. Detta, menade Hedetoft, har skapat en mentalitet av protektionism och romantisering av det som varit i Danmark. I Danmark värnar man om sin egen historia och lyfter gärna fram det säregna för landet. I Sverige, däremot, så verkar vi närmast vara rädda för att prata om den egna historian. I Sverige ska vi hellre blicka framåt.
Karaktäristiskt för Danmark är således romantisering. Grunderna för det danska samhället (om jag inte minns eller hörde fel...) byggdes till stor del under 1800-talet. Och detta hänger kvar. Förklaringen till varför danskt folkeparti blivit så stort ligger i denna romantisering av dåtiden och det typiskt danska.
I Sverige så kan vi se hur vårt samhälle byggts upp kring en socialdemokratisk stat där "folkhemmet" stått i centrum. Malmö är ett bra exempel på denna framåtblickande mentalitet som dominerade (och fortfarande är starkt) Sverige under efterkrigstiden. Gammal bebyggelse revs och nya fräscha bostadskomplex växte fram. De beryktade miljonprogrammen är en del av detta.
Konsekvenserna av ovanstående menade föreläsarna vid seminariet var att svenskar blivit mer toleranta gentemot olikheter. Samtidigt har framåtsträvandet resulterat i att likrikta människor. Det svenska samhället har byggt på "jämlikhet, valfrihet och samverkan". Kanske, med facit i hand har detta stjälpt oss. I Sverige har vi blivit rädda för att påtala människors olikhet (i alla fall offentligt). Men, betyder det att svenskar inte värnar om det svenska eller har ett visst drag av främlingsfientlighet? Naturligtvis går det inte säga det ena eller det andra. Däremot så finns det tendenser till att den svenska toleransen endast är en fin yta.
I Danmark finns inte denna putsade yta. Det har såväl negativa som positiva konsekvenser. För det första så betyder det att danskarna har lättare för att identifiera människors olikhet. Att individer är olika beroende på kulturell bakgrund borde inte vara någon nyhet. Detta faktum kan användas på olika sätt.
I Sverige ska vi vara lika. När alla inte är det, då håller vi god min och låtsas som ingenting. Likformigheten har skapat en outtald norm. Jag avslutar med en hängande fråga; är det då inte svårare att passa in i Sverige än i Danmark?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar