Igår läste jag en mycket intressant artikel i City angående tillhörighet. Artikeln handlade om en tjej med rötter i Uganda som kom till Sverige som 10 åring. I antologin "Afrika-svenska röster" berättar hon om sitt liv och erfarenheter. För tillfället befinner sig Sarah, som hon heter, i Uganda för att besöka släkt och vänner. Men även för att söka jobb.
I artikeln påtalas något som jag tidigare bloggat om, nämligen det s k mellanförskapet. Det betyder att man varken känner sig hemma i Sverige eller i det land man ursprungligen kommer från. Det handlar om att man är annorlunda i Sverige, en utlänning. När personen i fråga besöker sitt födelseland är han/hon svensk. Det vill säga att man hamnar i ett mellanförskap. Sarah, i Citys artikel, säger att "jag har alltid känt mig mer som afrikansk än som svensk". Under intervjun blir hon frågad om hon upplever sig vara svensk när hon är i Uganda. Sarah svarar nja. Men hon kommer då underfund med att hon faktiskt känner sig svensk just nu, det vill säga i den stund hon blir intervjuad. Hon satt vid den tidpunkten nämligen i en buss i Kampala, Ugandas huvudstad och pratade med en svensk journalist på svenska.
Mellanförskapet är en realitet för en stor del av den svenska befolkningen. Och det är inte enbart utlandsfödda som drabbas. Det är även barn till utlandsfödda, helst om de är mörka i skinnet och har ett, i svenska öron, ovanligt namn. Då kan du vara född i Sverige, aldrig besökt dina föräldrars hemland och känna dig hur svensk som helst. Det hjälper inte. Du betraktas fortfarande av många som annorlunda.
Till sist vill jag lyfta fram något som man på lyfter fram på mellanförskapets hemsida. Här skriver de att "vi ska inte integreras i vårt eget hemland, utan ta plats i vår demokrati som alla andra medborgare." Citatet visar till något fundamentalt. Sug på den karamellen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar