Då var det återigen dags att lyfta fram något från Sydsvenskan. Det är väl inte så svårt att lista ut att det är min morgontidning?? Sydsvenskan kör nu en serie som de kallar "mellanförskapet". Jag fascineras av begreppet som jag tror på måga sätt beskriver en känsla av att inte höra hemma varken här eller där. Samtidigt får det mig att fundera över vad det är som får en person som Labinot Harbuzi att inte riktigt känna sig som svensk. Frågan är berättigad. Trots att "Labbes" föräldrar kommer från Kosovo så är han själv uppvuxen i Sverige. Följdfrågan till Labbe bör därför bli vad det är han menar är typiskt svenskt. Vad är det som gör att han inte ser sig själv som en riktig svensk?
Med detta väcks funderingar om hur vi, alla som bor i Sverige, definierar svenskhet. För mig verkar vi vara i en övergångsperiod där svenskhet är på väg att omformuleras. Sverige har i och för sig aldrig varit ett homogent land. Långt därifrån. Vi har alltid haft invandring. När det inte fanns moderna transportmedel så som bil och tåg var det dessutom betydliga skillnader mellan människor i olika delar av lander. Herregud, vi talade ju inte ens samma språk!
De senaste 20 åren har dock invandring till Sverige ändrat karaktär. Det är fler invandrare från "fjärran", vilket har påverkat vårt samhälle i grunden.
Vi står nu, enligt mig, vid ett vägskäl. Ska Sverige vara ett framgångsrikt land är det en förutsättning att alla som bor i det här landet hjälps åt. Sverige behöver invandrade och invandrade behöver Sverige.
Varför inte sträva efter att Sverige och svenskhet ska motsvara förändring, flexibilitet och framåtsträvande?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar