Blekinge Läns tidning...

Imorgon sticker jag till Karlskrona för att presentera Mine för diverse myndighetsutövare. Med anledning av det satt jag och googlade på Blekinge, eftersom jag knappt vet någonting om detta lilla län. Och då råkade jag av en slump komma över en artikel i BLT, som deras tidning heter, där Svenskt näringsliv skriver om behovet av att skapa attraktiva kommuner. När det gäller mindre städer som exempelvis Karlskrona och Ronneby så kommer de i framtiden att behöva all kompetens de kan få. Därför måste de tänka om. De behöver tänka som en arbetssökande gör. Det vill säga göra sig attraktiv för potentiella arbetstagare.

Det är minst sagt en intressant vändning! Se http://blt.se/opinion/debatt/utan-invandrare-stannar-sverige(1646220).gm.

Proposition om integration

I dagens ledare av Sydsvenskan skriver man att arbetsförmedlingen dragit en nitlott när de nu kommer att ansvara för integrationen av nyanlända invandrare. Genom att göra detta uttalande dömer man med en gång ut integration i Sverige som ett nödvändigt ont. Något som ingen vill ta på sig och något som få tror kommer att lyckas.

Vad händer när man från början intar en sådan inställning tror ni? Att förutse att något kommer bli problematiskt och krävande blir ofta självuppfyllande. Visst är det en stor uppgift, men långt ifrån omöjlig. Vad som är glädjande med den nya propositionen (vad jag förstår) är att de som invandrar till Sverige själva ska få vara med i processen. De ska själva, tillsammans med coacher och lotsar och vad det allt heter, skapa sin egen etableringsplan. Det är ett stort steg i rätt riktning. I propositionen betonas behovet av att få nyanlända snabbare ut på arbetsmarknaden. Oavsett om detta uppnås eller inte är det ett viktigt statement, som i sin tur kan bidra till att bryta bilden av invandraren som en börda. Invandraren blir på så vis en potentiell arbetstagare som vem som helst.

Begreppet "integration" är infekterat. Hur man än gör så blir det fel. Personligen tycker jag att vi i större utsträckning bör fokusera på möjligheterna med invandring. Och att integration är en process mellan majoritetsbefolkningen och de som invandrat till Sverige.

När blir man svensk?

Ramlade över ett mycket intressant program på UR i förra veckan. Rubriken för programmet är "välkomna nästan allihopa...". Följ länken och se programmet. Det för fram en nyanserad bild av det här med svenskhet och identitet. Visar också hur inställningen till invandrade har förändrats under årens gång. Dessutom ges invandrade själva möjlighet att ge sin syn på saken...

Invandrare och arbetsmiljö

Invandrare uppger en nästan tre gånger högre frekvens av olyckor, högre frekvens av stress, en lägre grad av kontroll över sitt eget arbete och ökad förekomst av trakasserier och mobbing. Det gör en färsk rapport från Norges arbetsmiljöinstitut gällande.

Sorgligt nog är det inte mycket som talar för att det skulle se bättre ut här i Sverige.

Läs mer om rapporten här: http://www.stami.no/?nid=60556&lcid=1044.

Om stereotyper

Igår åkte jag och min kollega till Eslöv för att närvara vid ett av Herbert Felix Institutets arrangemang. De arrangerar återkommande seminarier, konferenser och föreläsningar i ämnen som berör det mångkulturella samhället.

Igår talade Bo Petersson om stereotyper. För ett par år sedan gav han ut en bok som heter Stories about strangers, vilken handlar om hur media skapar bilder av invandrade som främlingar. Dessutom medverkar media till att bygga upp bilder av invandrade som ett hot mot normen.

I 2008 skrev jag en uppsats om invandrarmän i Helsingborg. I min uppsats går mycket av Bos resonemang igen. Liksom Bo skriver jag om hur stereotyper används till att bemärka någon annan, någon som är olik oss själva. Stereotyper är en fastfrusen bild av något, vilken kan vara såväl positiv som negativ. De tenderar dock att vara övervägande negativa.

Negativa stereotyper av invandrade förekommer överallt. Hur ska man kunna bryta dessa? Det finns kanske inget enkelt svar. Däremot tror jag, i alla fall när det gäller media, att de ska börja föra en dialog med de människor de skriver om. Och då menar jag att man för en dialog med öppet sinne. Människor som invandrat till Sverige bör i större utsträckning bli framställda som vilken som helst medborgare i Sverige. Inte enbart i egenskap av att vara invandrare. Vissa medier har kommit längre än andra i detta arbete, men det är ännu lång väg kvar.

Kom igen nu Vellinge!

Jag kan förstå att Vellinge känner sig överkörda i frågan om det transitboende som upprättats i deras kommun. Naturligtvis borde det förts en dialog med Vellinge kommun om detta. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vad det skulle gjort för skillnad. Vellinge har hittills motsatt sig att ta emot ensamkommande flyktingbarn, vad skulle vara annorlunda nu? Tyvärr har de nu fått en "giltig" grund för att klaga.

Men, allvarligt talat, det handlar om barn som behöver vår hjälp! De har kommit ensamma till Sverige, utan föräldrar eller andra anhöriga. Det känns som att vi glömmer bort det. Tänk om det hade varit våra egna barn som vi hade varit tvungna att skiljas från. Tänk om situationen varit omvänd, och vi varit tvungna att skicka vår dotter eller son till Afghanistan. Hur hade då Vellingepolitikerna velat att deras barn skulle bli emottagna?

Malmös boende för ensamkommande är fullsatta. Vad är det som gör att Vellinge inte kan ta emot dessa barn som är i behov av ett tryggt boende? Det är oförståeligt för mig.

Jag lyssnade på "kvällspasset" i P3 igår när jag kom hem från jobbet. Där frågade man sig varför skåningar är så främlingsfientliga. De drog bland annat paralleller mellan Vellinge och Sjöbo. Frågan kan tyckas berättigad. Och det är för att tala klarspråk jävligt synd att det ska behöva vara så.

I samma program blev Sydsvenskans Niklas Orrenius intervjuad. Niklas är från mina hemtrakter, nämligen Linköping. Han menar att det är mer komplicerat än att hävda att skåningar generellt skulle vara mer främlingsfientliga än andra. Och jag förstår vad Niklas menar. När jag åker utanför Skåne, exempelvis hem till Östergötland, får jag som regel alltid en fråga om hur jag kan bo i en stad som Malmö. Där brinner det ju i varje gathörn. Vissa har fått den föreställning att det närmast är ett krigstillstånd i staden. I samma veva kommer naturligtvis det här med skåningarnas främlingsrädsla upp. Orrenius hävdar att främlingsrädslan i Skåne är reell, men att den finns i lika stor utsträckning även i andra delar av landet. Det har dock blivit bekvämt att skylla på dumma skåningar istället för att börja granska sig själv och sina egna värderingar.

Tyvärr ger "Vellinge saken" allmänheten vatten på kvarn. Det är få som nämner att det trots allt finns människor i Vellinge som önskar transitboendet och flyktingbarnen välkomna. Det finns alltid två sidor (eller fler) av en sak.

Slutligen handlar den här diskussionen om hur vi bemöter människor. I dagens Sydsvenskan skriver Katrin Stjernfeldt bland annat att barnen "har ett stort behov av ordnade förhållanden, men också att de har en stark drivkraft att bli en del av det nya samhället och skaffa sig en utbildning för att senare kunna försörja sig själva."

Barnen i den här debatten har, nästan uteslutande, blivit behandlade som objekt. De har framställts som ett problem. Något vi måste åtgärda på något sätt. Det är alltför få som nämner att det här är individer med ett mänskligt potential som Sverige kan ha nytta av i framtiden. En eloge till Stjernfeldt som trots allt nämner det...

Ord och handling

Alla vet att det finns en viss skillnad mellan ord och handling. När man, som jag, arbetar med mångfald blir det ganska tydligt. Jag hör nästan varje dag hur duktiga arbetsgivare är på mångfald eller hur de åtminstone har en klar ambition om att öka mångfalden på sina arbetsplatser.

Ibland, och det ska jag naturligtvis ge beröm för, så följer de också upp ambitionerna med faktiska handlingar. Men alltför ofta så stannar det vid snack. Därefter följer bortförklaringar till varför man inte kan anställa invandrade. Ofta handlar det om språket. Visst, språket är viktigt, det går inte att sticka under stol med, men det är få som verkligen definierar hur pass bra svenska man måste kunna för att klara av vissa arbetsuppgifter. Vad betyder det egentligen att behärska det svenska språket såväl skriftligt som muntligt??? Om det är att skriva och prata grammatiskt korrekt så tror jag att det är väldigt få som klarar av de kraven...Det är ytterst få som har den kunskapen i Sverige, oavsett om man är född här eller inte.

I andra fall hävdar man att det inte är några invandrade som söker deras tjänster. Och då blir det ju svår att rekrytera dem. Det kan i vissa fall vara så. Samtidigt så måste frågan om varför det är så ställas. Och det tror jag att de flesta företag sällan tar sig tid att göra.

Hursomhelst så tycker jag att vi idag saknar de riktigt skarpa frågorna som kan ta hela mångfaldsfrågan till en högre nivå.

Om jag fick välja så skulle arbetsgivare fråga sig själva följande:

1. Varför ska vår verksamhet anställa invandrade? Vad får vi ut av det?
2. Hur ska vi göra för att nå potentiella medarbetare med annan etnisk bakgrund än svensk?
3. Har alla sökande samma möjligheter vid rekrytering? Har alla medarbetare samma möjligheter? Varför/varför inte?
4. Hur ska vi använda den erfarenhet som utlandsfödda medarbetare har?
5. Hur får vi en större mångfald i ledningsgrupper (för här är det fortfarande extremt homogent!).

Med liknande frågor så tror jag att man kommer långt. Sen finns det naturligtvis möjlighet att göra det mer genomgående genom att exempelvis använda sig av Mines analysverktyg för arbetsgivare. Detta finns att lasta ned gratis från vår hemsida på http://mine.se/foer-arbetsgivare/analysverktyg/.

Vad är kompetens?

Jag sitter och funderar över begreppet "kompetens". Enligt Wikipedia betyder kompetens "en individs förmåga att utföra en uppgift genom att tillämpa kunskaper och färdigheter". Simple as that...

När arbetsgivare rekryterar är siktet, naturligt nog, inställt mot att hitta den bästa personen för jobbet. I detta sammanhang diskuteras att den sökande måste ha rätt kompetens. Inte så konstigt, kan tyckas. Och det är väl heller inte så underligt att de flesta arbetsgivare menar att de enbart rekryterar efter kompetens? Rätt person på rätt plats.

Så långt allting väl. Samtidigt kan vi se att det är svårare för utlandsfödda att få de jobb som de är kvalificerade för. Utifrån att företag enbart rekryterar efter kompetens borde detta enligt logiskt resonemang innebära att invandrade inte är lika kompetenta som svenskar. Eller?

Nja, jag tror inte det är så enkelt. Det kan i vissa fall, men dessa är nog mer undantag än lag, dominera negativa fördomar gentemot invandrade, vilket gör att de sorteras bort i rekryteringsprocessen. Jag tror däremot att det är mer vanligt att låta vanan styra. Det vill säga, att man rekryterar personal efter de kriterier man alltid gjort. Exempelvis att det ska vara en civilingenjör utbildad vid Lunds universitet. Eller att man söker efter en person med socionomexamen från Linköpings universitet o.s.v. På många sätt är det irrelevant om man rekryterar efter kompetens eller inte. Den riktigt vassa frågan är hur denna kompetens definieras!

Dessutom kan man tjäna på att se bortom den formella kompetensen i vissa fall. När en arbetsgivare istället fokuserar på de arbetsuppgifter som ska utföras, och utifrån detta granskar vad sökanden har för erfarenheter så kanske det spelar mindre roll om man pluggat på Chalmer eller Bagdad University.

Låt mig återkomma till definitionen...ju mer jag tänker på kompetens, desto mer inser jag att kompetens är något kulturbetingat. Hur vi uppskattar olika färdigheter beror på den kulturella kontexten.

Okej, nu har jag snårat in mig i ett oändligt resonemang om vad kunskap/ färdighet är och inte är. Kanske räcker det med att säga; alla vägar bär till Rom. Med detta menar jag att det finns fler än ett sätt att lösa en arbetsuppgift på. Det ena behöver inte vara bättre än det andra, utan bara annorlunda.

Diskrimineringslagen

Igår deltog vi (Mine) på en konferens om diskriminering. DO stod som arrangör och syftet med konferensen var att sprida kunskap om den nya lagstiftningen, som trädde i kraft i januari i år. Innan jag säger något annat, innan jag riskerar att bli missförstådd, vill jag påpeka att en stark diskrimineringslag är en förutsättning för alla människors lika möjligheter.

För att komma till rätta med diskriminering på arbetsmarknaden så menar jag att vi behöver något mer, eller något annat, än bara en piska. För diskrimineringslagen fungerar grundläggande som ett set av förmaningar, och om du bryter dessa så blir du straffad. Visst, det är bra att det går att utfärda böter till exempelvis arbetsgivare som valt att inte anställa någon enbart pågrund av ett fysiskt handikapp eller hudfärg. Samtidigt så bör diskussionen om hur vi skapar ett samhälle där alla kommer till sin rätt drivas utifrån ett möjlighetsperspektiv.

I vårt arbete, gentemot arbetsgivare, försöker vi därför att bryta bilden av att kulturella skillnader på arbetsmarknaden är ett hinder. Den kulturella mångfald som finns i Sverige, och inte minst i Malmö, kan istället vara en förutsättning för att en arbetsplats fortsätter att utvecklas. För vem är det som säger att kulturella möten är ett problem? Visst, jag ska inte säga att det alltid är problemfritt att mötas över gränser. Frågan är dock vad ett sådant möte ger för resultat. Sett i ett arbetsmarknadsperspektiv menar jag att dessa möten kan skapa nytänkande utan dess like. Och med tanke på hur snabbt vår omvärld förändras skulle därför en mångfaldig arbetsstyrka vara en grundsten för att hänga med i utvecklingen.

DO:s verksamhet är, som sagt, viktig för att säkerställa alla människors lika värde. För att uppnå större mångfald på arbetsmarknaden behöver vi dock arbeta preventivt. Detta är också något som DO nu insett. Jag berömmer deras initiativ om att skapa förutsättningar för samarbete med intresse organisationer. Och för att själva ha kommit till insikt i att det inte räcker med en piska för att genomföra förändring.