Proposition om integration

I dagens ledare av Sydsvenskan skriver man att arbetsförmedlingen dragit en nitlott när de nu kommer att ansvara för integrationen av nyanlända invandrare. Genom att göra detta uttalande dömer man med en gång ut integration i Sverige som ett nödvändigt ont. Något som ingen vill ta på sig och något som få tror kommer att lyckas.

Vad händer när man från början intar en sådan inställning tror ni? Att förutse att något kommer bli problematiskt och krävande blir ofta självuppfyllande. Visst är det en stor uppgift, men långt ifrån omöjlig. Vad som är glädjande med den nya propositionen (vad jag förstår) är att de som invandrar till Sverige själva ska få vara med i processen. De ska själva, tillsammans med coacher och lotsar och vad det allt heter, skapa sin egen etableringsplan. Det är ett stort steg i rätt riktning. I propositionen betonas behovet av att få nyanlända snabbare ut på arbetsmarknaden. Oavsett om detta uppnås eller inte är det ett viktigt statement, som i sin tur kan bidra till att bryta bilden av invandraren som en börda. Invandraren blir på så vis en potentiell arbetstagare som vem som helst.

Begreppet "integration" är infekterat. Hur man än gör så blir det fel. Personligen tycker jag att vi i större utsträckning bör fokusera på möjligheterna med invandring. Och att integration är en process mellan majoritetsbefolkningen och de som invandrat till Sverige.