Vad hände efter Masoud Kamali?

Ja, för ett par år sedan stormade det runt Masoud Kamalis rapport om tillståndet i landet. Kort sagt hävdade han att tidigare integrationspolitik var delaktig i en strukturell rasism i Sverige. Jag har ännu inte haft tillfälle att läsa hela rapporten. Därför ska jag inte säga mycket mer om den. Här kan ni dock läsa en artikel från 2006 som han själv skrivit...http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=559088&previousRenderType=2



Efter Kamalis rapport gjordes ytterligare en rapport. Därefter fick Qaisar Mahmood uppdrag om att skriva en till rapport....Frågan, vid det tillfället, verkade uppenbar; vart ska det sluta? Är det verkligen rapporter och åter rapporter som ska vara i fokus? Det är också min direkta reflektion när jag läser dagstidningar, ser debattprogram på TV, läser inlägg i bloggosfären; nämligen att det pratas väldigt mycket men görs desto mindre.

Jag säger därmed inte att nämnda rapporter har varit slöseri med tid. De är välbehövliga tillskott till debatten, helst då de väcker reaktioner i proportion med Kamalis rapporter.



Qaisar Mahmoods undersökning blev nedlagd när den borgerliga alliansen tillträdde i 2006. Mahmood fick då ge ut studien i eget namn. Min uppmaning till alla är: läs den!



Mahmood beskriver bland annat hur svenska staten under 1900-talet försökt att hantera mångfaldssamhället. Under lång tid, med goda intentioner, essensialiserades kulturell tillhörighet. Det innebär att en individs identitet blev detsamma som vilken kulturell bakgrund han/hon hade. Ja, det är väl i och för sig så många tänker fortfarande. Det har till och med gått så långt att invandrarskap i sig utgjort en identitet.



Det verkar vara mänskligt att kategorisera. Det förenklar vår tillvaro. Samtidigt är det de alltför snävra kategoriseringarna som resulterar i diskriminering och ojämlikhet. Invandrade personer har under alltför lång tid definierats med sitt invandrarskap eller till sitt födelseland. Tänk efter lite! Är inte vi människor tusen gånger mer än vår kulturella tillhörighet?



Mahmood menar att svenska staten bör frångå essensialieringen. Vägen framåt är, vad Mahmood kallar, den pluralistiska staten. Denna ger utrymme för att människors mångfasetterade identitet. Människor är inte bara kultur. Tvärtom, vi identifierar oss utifrån en lång rad av markörer beroende på vilken situation vi befinner oss i.



Jag säger; länge leve den komplexa individen! Och, ja, läs Mahmoods bok nu.



Sammanfattning hittar ni här: http://www.arenagruppen.se/text/2007/10/2910-small-medium-eller-large

Kan du säga schibbolet?

Under julen fick jag tid att läsa. Först på listan stod Marjaneh Bakhtiaris nya bok "kan du säga schibbolet?". Lugn, jag ska inte skriva en bokrecension. Däremot vill jag ta upp ett par centrala poänger Marjaneh gör i sin nya bok.


Bakhtiari lyfter fram flera perspektiv på integration och kulturella olikheter i boken. På så vis fungerar även boken som ett välbehövligt inlägg i den svenska debatten.

I en recension på bokus hemsida (Se http://dagensbok.com/index.asp?id=3625) framställs en av karaktärerna i Bakhtiaris bok tyvärr alltför enfaldigt. Och ska jag säga; typiskt för rådande samhällsklimat.


Kort om detta: I boken möter vi en familj med rötter från Iran. Mamman och pappan invandrade till Sverige i samband med revolutionen i slutet på 1970-talet. Enligt recensenten på Bokus.com representerar familjen Lars Leijonborgs våtaste fantasier. Familjen bor i en villa i Oxie (Malmö) och är väl integrerade i det svenska samhället. Här skiljer dock recensenten på mamman och pappan i familjen. Enligt denne är nämligen fadern helt assimilerad. Han talar perfekt svenska och arbetar som proffessor på ett universitet. Modern har däremot stora bekymmer med att finna sin plats i det svenska samhället.

Fadern, Mehrdad, är aktiv i diverse integrationsdebatter. Han stöter sig med de flesta pågrund av sina radikala åsikter. Enligt recensionen på Bokus.com vill Mehrdad att människor som invandrar till Sverige ska anpassa sig efter den kultur de kommit till. Visst, han går aningen för långt. MEN, han sätter ord på något ytterst viktigt som folk flest i Sverige är alltför rädda för att uttrycka. Essensen av detta är (enligt mig):

• Vi bör sluta exotisera invandrare.


• Vi bör fråga oss själva varför mångfald egentligen är bra.


• "invandrarskap" i sig är ingen merit.


• Sluta kategorisera. Vi är alla individer.


• Att ställa krav på individer som invandrat till Sverige är något bra.


• Att tycka synd om och ta hand om invandrade hjälper inte, det stjälper.

Det är just detta vi (när jag använder vi syftar jag till såväl etniska svenskar som den mångfald av individer som invandrat hit) måste inse. Integration ska inte vara detsamma som omhändertagande. Människor som kommer hit är inte nödvändigtvis sjuka eller handikappade (även om det kan gälla vissa). De är individer som utvandrat från sina födelseländer för att söka en bättre framtid någon annanstans. Orsakerna till detta är många.

Mehrdad lyfter fram ett centralt problem i den svenska integrationen, nämligen att vi ställer för lite krav på invandrade. Genom goda intentioner har vi genom årtionden agerat den "goda samariten". Vi har dock inte reflekterat över vilka konsekvenser detta kunde föra med sig. Att ställa krav ska inte uppfattas som något negativt. Tvärtom är krav/skyldigheter nödvändigt för att kunna känna sig som en del av samhället.

När vi slutar tycka synd om/kategorisera/exotisera invandrade kan vi se individerna bakom kategorin "invandrare" (som förövrigt är en konstig benämning...mer om den vid ett senare tillfälle). Återigen, invandring till Sverige är en unik möjlighet. Men, med förutsättning att de som redan bor i landet byter perspektiv. Delvis är det upp till regerande politiker att lägga en grund för ett nytt tänk. Samtidigt - och detta är av yttersta vikt - är det inte enbart offentliga myndigheters ansvar att "sköta integrationen". Alla som bor i detta fantastiska land har ansvar för att skapa ett mer inkluderande samhälle.

Se förövrigt ett mycket intressant och provokativt inlägg till debatten här http://blogg.nattstad.se/visit_blogg.aspx?id=328026&bloggpostid=741051. "Gandhi" ger på sin blogg uttryck för att det finns olika perspektiv på saker och ting i den här världen.

Mellanförskap

Jag läste en mycket intressant artikel i senaste numret av I & M. Handlade om mellanförskapet. Jag kom i kontakt med begreppet tidigare i höst.Tycker att det är glimrande! Alltså, begreppet syftar till personer som aldrig känner att de riktigt hör hemma. Varken här eller där.
Att höra till och känna trygghet är viktigt. Återigen, en uppmaning till alla i det här landet; se över egna värderingar. Hur bemöter vi människor? Är vi inkluderande ellerexkluderande?
Sug påden ett tag!

Hela Malmö ska med...

Nedanstående är att svar till Heidi Avellans uppmaning om att tycka till. Hur ska Rosengård få ett gott 2009? Jag tror hela problematiken ligger i frågeställningen. Nämligen att isolera en stadsdel. Det är liksom något som ska fixas av "oss". Nej, jag tycker att oroligheterna på Rosengård är allas angelägenhet. Det är en konsekvens av allas vårat handlande varje dag. Alla vet om det, men vi är för fega att erkänna det...

Ett gott nytt år i hela Malmö, inte bara i Rosengård

Invandring och invandrare har under alltför lång tid betraktas som ett problem. Ett statligt åliggande som ska åtgärdas. ”Dom” som kommer till Sverige ska integreras. Det är hög tid att byta perspektiv. Det är inte bara Rosengård som har problem, det är hela Malmö. Låt oss tillsammans skapa en bättre framtid för alla i den här staden!

Låt mig återkoppla till händelserna i Rosengård innan jul. Bilderna av en brinnande stadsdel har förmedlats genom såväl TV, tidningar som radio. Oroligheterna isoleras till förorten. Det är sorgligt och enfaldigt eftersom Rosengård är en del av Malmö. Heidi Avellan skriver (081223) om utanförskap som roten till problemet. Enligt Avellan så har myndigheter och beslutsfattare huvudsakligt ansvar för att bryta segregationen i Malmö. Jag håller till viss del med henne. Däremot – och vad som ofta glöms bort – handlar inte utanförskapet endast om de människor som invandrat hit.
Det är vår gemensamma skyldighet att skapa ett mer inkluderande och tolerant samhälle.

Att ha samma möjligheter att lyckas i arbetslivet är en avgörande faktor för att bryta utanförskapet. Därför bör större uppmärksamhet riktas mot arbetsgivare. Varför har inte lika stor möda lagts på att få arbetsgivare att anställa invandrare som att få invandrare att bli ”anställningsbara”? Svaret är att integration under lång tid jämställts med assimilation. Det vill säga att ansvaret ligger hos de som invandrat. Det är de som ska anpassa sig. Arbetsgivares har således undgått sitt ansvar (eller rättare sagt gått miste om kompetens!).

Dagens integrationspolitik vilar fortfarande på tanken om omhändertagande. Invandrare har på så vis blivit en börda. Näringslivet har en nyckelroll att spela för att bryta denna negativa attityd. Uppmaningen till dem är därför: Tänk nytt, tänk annorlunda! Våga ta tillvara på den kompetens som finns bland de nya svenskarna! Se nyttan i en mångfaldig arbetsplats! Invandring till Sverige är inget problem, det är en möjlighet! Således har region Skåne haft tur. Inte minst Malmö. Nu är det upp till arbetsgivare om de vill ta chansen som de erbjuds.


Allas vår attityd är avgörande för om Malmö får ett gott nytt 2009. Genom att bortgå från den tidigare protektionistiska integrationspolitiken och istället se möjligheterna i invandring kan vi komma en bit på vägen. Om stadens medborgare dessutom inser att invandrare är precis som ”oss” själva kommer vi ännu längre. Vi har kommit ända fram när vi slutar prata om invandrare som ”dom” och istället pratar om hur vi tillsammans ska utveckla Malmö och Sverige.

Snart är det jul

Julen är kanske ( i konkurrens med midsommar) i Sverige den mest traditionstunga högtiden. Nu ska kulor och stjärnor upp i granar i vart hem. Julskinkan ska griljeras, lussebullar bakas, köttbullar rullas och de sista klapparna ska köpas. För många är kontinuiteten det viktigaste. Se bara på Gustav i "Svensson, Svensson". Hela hans värld håller på att gå under när Arne Weise bytts ut mot, som han säger "nåt stolpskott". Han är inte ensam. Jag gissar att det var en hel del ute i stugorna som muttrade av missnöje när de fick veta att Arne gjort sin sista jul i rutan. Jodå, det ska vara som det alltid varit. Allt har sin ordning.

Högtider så som midsommar, påsk, jul etc. är viktiga för den svenska nationella gemenskapen. Och visst är det trevligt med jul. Vi får lite extra tid över till varandra (ja, det är väl tanken i alla fall.) Men, firar alla i Sverige jul på samma sätt? Har de samma rätter på julbordet? Har de samma procedur vid julklapssutdelandet? Utan att ha gjort någon undersökning i detta vågar jag påstå att så inte är fallet. I vår familj äter vi exempelvis "ris a la malta" till frukost. Jag är övertygad om att de finns fler familjer som gör saker och ting i "fel" ordning.



Vad är min poäng? Jo, för det första är den nationella gemenskapen imaginär (som Benedict Andersson skulle sagt). Det är en gemenskap som bygger på upplevelsen av att alla svenskar gör ungefär på samma sätt vid exempelvis högtider. Men - och detta är viktigt - även om gemenskapen är påhittad binder den människor samman. Den ger oss ett sammanhang.



För det andra. Jag måste få lov att säga nåt om det här med "att göra som vi alltid gjort". Tänk efter lite. Är det verkligen så att ni alltid firat jul på exakt samma sätt? Har det aldrig inträffat nåt oväntat på julafton? Nåt som fått tradititionerna att justeras och utvecklas?



Det är egentligen ganska enkelt. Julen är lika mycket påhittad som nationalstaten. Visst, vi firar jul för att minnas Jesu födelse. Det är minsta gemensamma nämnaren. Förutom det så har mycket av de traditioner vi idag anser som självklara importerats och utvecklats över tid. För att konkretisera kan vi ställa frågan var julgranen kommer ifrån? Om vi ska ha gran för att vi alltid haft det, ja då borde väl granen ha funnits sedan urminnes tider. Det vill säga alltid. Det stämmer dock inte. Den första kända julgranen återfinns i Tyskland på 1400-talet. Den kom inte till Sverige förrän mitten på 1700-talet. Därefter dröjde det fram till 1900-talet innan det blev vanligt att ha gran inne.

Vad gäller jultomten så är han en hybrid av olika figurer med historia från ett flertal länder i världen.


Vart vill jag med denna diskussion? Jo, jag vill lyfta fram något mycket enkelt. Nämligen att det vi idag betraktar som svenskt många gånger är importerat från andra delar av världen. Och de traditioner som vi upplever som oföränderliga faktiskt uppkommit genom en kontinuerlig utveckling.


När det kommer till julen blir det "svenska", eller vad vi upplever som genuint svenskt, väldigt tydligt. Vi bör dock komma ihåg att den svenska identiteten inte har uppstått i isolation. Traditioner, normer, värderingar, språk etc. har skapats i dialog med andra kulturer. Det gör det fortfarande och kommer alltid att göra. Leve förändringen!

Ett par ord om SVT

Ja, det gäller Halal TV igen. Jag har själv inte sett alla program, men jag har följt debatten i dess kölvatten. Kort sagt verkar vad som sägs om programmet vara lika intressant som programmet i sig.

Jag läste i Sydsvenskan idag att manusförfattare till programmet ville porträttera moderna muslimska kvinnor. Hon menar att Halal TV ger svenska befolkningen chans att pröva sina fördomar. Syftet med programmet kan därför tyckas nödvändigt. I Halal TV får vi en bild av programledarna som vilka svenska tjejer som helst...Förutom en jävligt viktig detalj. Alla tre bär slöja. Hade det inte varit bättre om någon av de tre inte bar slöja? Fördomarna ute i stugorna skulle då få dig en extra törn. Eller? Nu känns det som att SVT bara kommer halvvägs. Okej, det ska väl sägas att halvvägs är bättre än att stå stilla.

En annan reflektion. SVT s satsning känns lite förlegad. Genom att sända ett "mångkulturellt" program med muslimska tjejer köper de sig fria. Det är ungefär så mångfaldsplaner fungerar. De finns för att de måste. På samma vis verkar Halal TV ha uppstått.


SVT borde istället/också se över den övriga personalstyrkan. Varför satsar de inte på att få en nyhetsuppläsare med slöja? Genom att få större mångfald bland programledare och övrig personal i den ordinarie verksamheten skulle SVT komma betydligt längre. De skulle ge större trovärdighet.

Rosengård i media...

Det finns mycket att säga om rapporteringen från Rosengård under årens gång. Det är skrivit otaliga uppsatser, avhandlingar och tidningsartiklar om Malmös "farliga" förort. Framställningen i media är snuskigt ensidig. Den svenskglesa stadsdelen framställs alltid som ett problem. Nu händer det alltså igen; Rosengård brinner!
Bråket har sitt ursprung i en islamsk förening som blivit utkörd från sina lokaler i Rosengård. Värt att uppmärksamma är att föreningen företräder en, som Pernilla Ouis säger i en krönika i Sydsvenskan idag, hårdför, puritan och västfientlig tolkning av islam. Det paradoxala i situationen är att den islamska föreningen får stöd från antifascister utanför Rosengård, som egentligen inte har något att göra med varken källarlokalen eller föreningen. Kanske borde dessa "kämpar" tänka en gång till. Vad är det egentligen de stödjer?

Men. Rosengård brinner alltså. Det har vi sett på TV. Då är det naturligtvis sant (och det är sant tyvärr). Demonstrationerna, om man nu ska kalla dem det, bidrar till den negativa bild som redan finns av Rosengård. Tyvärr.

Bilden media reproducerar är dock inte hela sanningen. Det hoppas jag de flesta inser.
Två enkla tips till oss alla: 1)Åk ut till Rosengård. Se hur det ser ut. Få en känsla för stadsdelen.
2) Prata med människorna som bor där. Hör vad de tycker om att bo i området. Jag lovar, de flesta tycker att det är en underbar stadsdel. Många kan inte tänka sig att bo någon annanstans.

Kort sagt, få din egen blid av Rosengård. Och, snälla, köp inte medias bild med hull och hår. Den skapar ett ännu större avstånd mellan stadsdelarna och människorna som bor i Malmö än vad som redan finns.

Slutligen. Det är inte meningen att förringa de oroligheter som faktiskt har inträffat senaste dagarna. Att brandmän och poliser inte kan utföra sitt arbete är ett problem. Frågan är vart källan till problemet ligger? Jag låter den frågan hänga lös.

På kallbadhus

I lördags var jag och ett gäng kompisar på "Kallis", vilket är ett kallbadhus här i Malmö. Vissa frågar sig säkert vem som kan vara så dum att de frivilligt kastar sig i 5-gradigt vatten. Till alla skeptiker; det är en fantastisk upplevelse.

Mångfalden på "Kallis" är dock inte så stor. Det är mest gamla skånska gubbar som pratar om minnen "från fornstora dar". Ja, det kan vara ganska roande att lyssna på. I vissa fall.

Vi bastar och badar och bastar och badar. Efter andra doppet tuffar vi till oss. Snacket går om att vi ju trots allt är vikingar. Det här ska vi tåla. Varför använer vi egentligen detta uttryck? Vem av oss är egentligen vikingar? Vilka egenskaper är det vi syftar till? Och vem av oss vet med säkerhet att våra släktingar var vikingar? Inte jag i alla fall.
Hursomhelst. Vår diskussion överhörs av en från "de fornstora dagarna". Han säger ungefär så här:

Ja, ha ha. Det är inte så många kvar av oss (syftar till vikingar). Resten är väl talibaner...

Alltså, nu gick min bild av den snälle farbrorn i bastun i tusen bitar. Jag blev stum av förvåning. Egentligen borde jag sagt till gubben. Tyvärr.

Kommentaren är inte ovanlig. De återkommer gång på gång. Jag tänker att det kanske är en generationsfråga. Samtidigt är jag inte säker. Den stora utmaningen är att bemöta dessa attityder. Att stå upp för sina värderingar och våga säga ifrån. Tyvärr är vi alltför fega. Jag inkluderat.

Så när nån nästa gång säger att "vi är ju trots allt vikingar" så hoppas jag att det framkaller ett annat slags mod. Modet att ta till orda!