I lördags var jag och ett gäng kompisar på "Kallis", vilket är ett kallbadhus här i Malmö. Vissa frågar sig säkert vem som kan vara så dum att de frivilligt kastar sig i 5-gradigt vatten. Till alla skeptiker; det är en fantastisk upplevelse.
Mångfalden på "Kallis" är dock inte så stor. Det är mest gamla skånska gubbar som pratar om minnen "från fornstora dar". Ja, det kan vara ganska roande att lyssna på. I vissa fall.
Vi bastar och badar och bastar och badar. Efter andra doppet tuffar vi till oss. Snacket går om att vi ju trots allt är vikingar. Det här ska vi tåla. Varför använer vi egentligen detta uttryck? Vem av oss är egentligen vikingar? Vilka egenskaper är det vi syftar till? Och vem av oss vet med säkerhet att våra släktingar var vikingar? Inte jag i alla fall.
Hursomhelst. Vår diskussion överhörs av en från "de fornstora dagarna". Han säger ungefär så här:
Ja, ha ha. Det är inte så många kvar av oss (syftar till vikingar). Resten är väl talibaner...
Alltså, nu gick min bild av den snälle farbrorn i bastun i tusen bitar. Jag blev stum av förvåning. Egentligen borde jag sagt till gubben. Tyvärr.
Kommentaren är inte ovanlig. De återkommer gång på gång. Jag tänker att det kanske är en generationsfråga. Samtidigt är jag inte säker. Den stora utmaningen är att bemöta dessa attityder. Att stå upp för sina värderingar och våga säga ifrån. Tyvärr är vi alltför fega. Jag inkluderat.
Så när nån nästa gång säger att "vi är ju trots allt vikingar" så hoppas jag att det framkaller ett annat slags mod. Modet att ta till orda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar