Jag kommer ihåg när jag först blev introducerad för Facebook. Jag var minst sagt skeptisk. Tyckte mig nog vara nöjd med att maila. När allt fler blev medlemmar i Facebook insåg jag naturligtvis att det kanske inte var så dumt. Sedan dess har hela konceptet utvecklats i rasande takt. När jag gick med, det var väl någon gång i 2007 (bara drygt två år sen), så hade exempelvis inte den äldre generationen en aning om vad Facebook var. Numera kan man återfinna såväl föräldrar som mor- och farföräldrar bland sina kontakter. Ja, för att inte tala om chefer och medarbetare. Vad som en gång var ett relativt intimt forum för kontakt med sina polare har utvecklats till ett verktyg för professionell kommunikation Eller vad det ska kallas.
Kanske är det bara ett led i att gränsen mellan arbete och fritid håller på att suddas ut? Det finns otroligt mycket att säga om utvecklingen av Facebook. Och vi har definitivt inte sett slutet.
Vad som för mig kan verka lite oroväckande är hur vissa företag börjat rekrytera genom Facebook. Det går bland annat läsa om detta i en artikel i tidningen City, där intervjuade Robert Svensson (redaktionschef på citat journalistgruppen) förespråkar att leta nya personal genom de nätverk som finns på Facebook. Och varför oroar jag mig? Är det inte så att detta bara är ytterligare ett sätt att nå bra medarbetare?
Visst, det kan så tyckas. Konsekvenserna av att rekrytera på detta sätt borde vara att arbetsgivare bara anställer kompisars kompisar och bekanta till dem. Med andra ord ett förfinat verktyg till att hålla varandra om ryggen. Utan att ha granskat samtliga adressböcker på facebook vill jag ändå spekulera i hur framtidens arbetsplatser genom detta förfarande riskerar att få personal som i allt större utsträckning liknar varandra.
Robert Svensson avslutar även intervjun insiktsfullt genom att påpeka att rekrytering genom sociala medier, och genom Facebook i synnerhet, inte ger ett mer rättvist samhälle.
Så sant som det var sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar