Igår var det 8 mars, det vill säga internationella kvinnodagen. För alla de som anser att jämställdhetsdebatten är död, tänk igen! Vid något stadie verkar det som att vi som bor i Sverige nöjt oss. Hur kan vi någonsin vara nöjda med oss själva när gubbväldet fortfarande regerar i styrelserum och ledningsgrupper?
Fredrik Reinfeldt påpekade denna obalans på VA:s kvinnogala förra veckan. Likaså gjorde Maud Olofsson och Nyamko Sabuni i en debattartikel i DN. En sak de är överens om är att jämställdhetsfrågan inte enbart är en rättvisefråga. Det handlar till lika stor grad om en organisations förmåga till flexibilitet. Reinfeldt gick till och med så långt som att påstå att finanskrisen kunde dämpats om kvinnor hade haft större representation i styrelserummen. Med den enfald som råder finns det liten plats för oliktänkande. Ofta är personerna i fråga i samma ålder, har samma utbildning, av samma kön och givetvis är de infödda svenskar.
Att sträva efter en mer heterogen arbetsstyrka handlar naturligtvis om allas rätt att konkurera på lika villkor Men det handlar också om företags överlevnadsförmåga. Vi lever i en tid då det enda som är säkert är förändring. Ny teknologi rasar in över oss, behov av tjänster och varor förändras i forcerande takt etc. Framtiden har kommit närmare och vi kan inte undkomma. Det hjälper inte att sätta sig på bakbenen och prata om gamla goda tider. Och var det egentligen bättre förr? Frågan är öppen, då jag inte är tillräckligt gammal för att ge ett bra svar.
När det gäller jämställdhet, och speciellt kvinnors deltagande på arbetsmarknaden, så var det inte bättre förr. Det ska vara klart. Men vi är inte framme!
Pontus Schultz skriver i tidningen City att "smarta kvinnor lämnar bolag där de ser andra slå i glastaket, startar eget eller väljer bort det som inte fungerar".
Organisationskultur är enligt ovanstående nyckeln till ett framgångsrikt företag. Melodin för arbetsgivare bör därför vara: utnyttja olikheter. Kort och gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar