Igår närvarade jag vid ett seminarium på Herbert Felix institutet i Eslöv. För de som inte känner till institutet kan jag rekommendera en titt på deras hemsida. Seminariet handlade om dagens asylpolitik i förhållande till EUs försök till att harmoniera arbetet med mottagande av asylsökare. En mycket intressant tillställning som gav insikt i hur förhållandena ser ut i Europa. Det ska sägas att Sverige faktiskt är det land, som jag förstod det, som tar emot flest asylsökare i relation till folkmängd i Europa. Visst, vi är duktiga, men detta i relation till andra länder som är värdelösa....
Målsättningen under Sveriges kommande ordförandeskap borde vara att uppmana andra medlemssatater att ta sitt ansvar.
En av paneldeltagarna var sydsvenskans Rakel Chukri. Hon hade flera intressanta kommentarer, varav en rörde det mänskliga perspektivet av denna debatt. För det är nämligen människor vi talar om när vi diskuterar asylrätt och liknande. Ofta glöms detta bort.
Hon påtalade behovet av att mänskliggöra individer som kommer till Sverige genom att låta dem berätta sina egna historier. Dessa är i dagsläget frånvarande i så gott som all media. Med personliga berättelser om levnadsöden kan vi lättare sätta oss in i andra människors liv. Detta kan bidra till att minska rädslan gentemot de som vi anser vara annorlunda från oss själva.
Jag tror Rakel berör något extremt viktigt här. Och det handlar heller inte enbart om flyktingar. Det handlar om alla människor som invandrar till Sverige. Vi gör ett gigantiskt fel i mottagandeprocesser idag. Och detta är något som även Zaremba berör i sin artikelserie i DN. Det handlar om att ta reda på vad människor kan bidra med till Sverige. Idag och under lång tid tillbaka har vi hellre fokuserat på att "hjälpa dessa stackars människor som kommer hit". Jag säger inte att vissa kan ha särskilda behov. MEN, detta kan vi inte förutsätta. Vi kan inte veta detta innan vi frågat. En av deltagarna på seminariet påtalade detta igår. Han menade att vi, bildligt talat, borde stå vid gränsen och fråga vilka yrken personer som invandrar hit har. På så vis blir personen i fråga en potentiell arbetstagare från dag 1, istället för att som nu vara en given bidragstagare från dag 1. Det är en stor skillnad, vilken skulle kunna få långtgående konsekvenser i attityder gentemot invandrade i Sverige idag. Det vill säga att vi genom detta förhållningssätt kan bryta med bilden av invandraren som bidragstagare till fördel för en individ som kan bidra till fortsatt välfärd och tillväxt i detta land.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar