Karin Lilja resonerar och funderar kring ett intressant ämne som jag själv vid många tillfällen har ägnat åtskilliga tankar åt. Nämligen fenomenet namn, dess innebörd för vår identitet, vad det säger om oss och hur det gör att vi uppfattas.
Trivialt, kan tyckas. För vad säger egentligen ditt namn om vem du är som person?
Tydligen en hel del. Utan att ha träffat en person tar vi oss friheten att utdöma om personen i fråga är svensk, britt eller kines. Många gånger tror vi dessutom att vi, genom att titta på ett namn, kan uppfatta vilken religiös åskådning personen som är ägare till namnet innehar.
Jag, för egen del, uppfattas i princip alltid som etniskt svensk. Jag har ett svensktklingande efternamn och vad gäller språket så behärskar jag svenska (minst) lika bra som min sambo som, eftersom vi redan är inne på det här med kategoriseringar, hade satts inom ramen för ursvensk.
Det faktum att jag är född och uppvuxen med tre kulturer i ett av Malmös mest segregerade områden och har en polsk mamma och en pappa från Iran, är något som många brukar haja till över.
Jag har fått höra kommentarer som: "men du som är så himla duktig på svenska, hur har du kunnat lära dig det, med tanke på din bakgrund, alltså?"
Eller: "för mig är du en svensk. Jag kan inte se dig som något annat. Du känner ju till och firar alla våra högtider och traditioner. Du är precis som vi."
Jag har tröttnat på att bli frustrerad över vissa människors snäva syn och på deras outtröttliga iver att ständigt behöva definiera distinktionen mellan det som uppfattas som svenskhet, kontra det som ses som typiskt "utländskt" eller "icke-svenskt".
Mångfald handlar om så mycket mer än att hälften av arbetsstyrkan i en organisation ska ha ett utländskt namn. Mångfald är - som jag ser det - att kunna se styrkan i olikheter, att dra nytta av många olika människors kunskaper, idéer och världsbilder och att tillsammans göra något riktigt bra av det. Men för att kunna använda sig av dessa framgångsfaktorer i mångfaldsarbetet måste man kliva ut från boxen, visa sin nyfikenhet och ta reda på vem människan bakom namnet verkligen är. Vare sig hon heter Nilsson eller Krzyżanowska.
Ja, jag håller med. Samtidigt tar du upp en annan fråga som är minst lika viktig, nämligen frågan om vad som krävs för att bli svensk...på "riktigt". Blir du exempelvis mer svensk när du byter namn?
SvaraRaderaDen ursvenska sambon som nämns har för övrigt ett urtyskt efternamn och har blivit kategoriserad efter det.
SvaraRaderaKäre sambo, det har du alldeles rätt i. Det är ytterligare ett tydligt tecken på att det du heter i hög grad påverkar hur du uppfattas.
SvaraRadera