DN idag

Så här avslutas ledaren i DN idag:


"Det vore ett intressant experiment att i stället utgå från att den asylsökande är en ny resurs som omedelbart ska ges bästa möjliga förutsättningar för att arbeta och göra rätt för sig."


I artikeln diskuteras huruvida regeringens nya förslag om att dra in på ersättningen för invandrade om de väljer att bosätta sig "fel". Och fel i det här fallet syftar till en kommun där det är brist på bostäder och arbete. Med ett par tior indraget från ersättningen så vill alltså regeringen styra vart invandrade ska kunna bo.


Jag har tidigare kommenterat regeringens nya förslag om migration och integration. Vid det tillfället kritiserade jag deras förslag om att försöka tvinga människor att bosätta sig på vissa platser i landet. Jag står fast vid min ståndpunkt. Det ultimata hade varit om vem som helst skulle kunna få bo vart som helst. Tyvärr verkar det inte fungera i verkligheten.


Det går inte att blunda för att vissa områden, så som Södertälje och Rosengård mfl., är överbefolkade. Det skapar problem. Det ska också tilläggas att de som är bosatta i dessa områden till stor del inte har ett arbete att gå till. Det klassiska utanförskapet....som det tjatas och tjatas om. Segregationen är roten till alla problem, heter det ofta.Frågan är hur vi kommer till rätta med problematiken.


Jag har inget svar. Någon annan som har ett förslag? Däremot tycker jag att DN s ledare tar upp något fundamentalt vid integrationspolitik generellt, nämligen hur invandrade betraktas av samhället. Under lång tid har personer som invandrat (helst flyktingar) ansetts vara en börda. Det har förutsatts att dessa människor automatiskt är bidragstagare bara för att de flytt till Sverige. Jag vet inte varifrån denna inställning kommer. Vad jag vet, däremot, är att invandrade bör betraktas som en resurs och en nationalekonomisk vinst.

Tjejcyklar och killcyklar

Har ni någon gång reflekterat över varför det ofta är korg på tjejcyklar men inte på herrcyklar? Lite off the topic kanske...men, men.
Är det något med konstruktionen på herrcyklar som gör det omöjligt att fästa en korg? Skulle inte tro det va?!

Jag tror istället att det beror på att tjejer/damer traditionellt sett förväntats att sköta det husliga. Däribland inhandlande av matvaror. Numera har fördelningen över hushållssysslor förändrats något. Samtidigt - och det ska vi vara väldigt klara över - så finns det vissa förväntningar på oss beroende på vilket kön vi tillhör. Cykelkorgen, som de flesta kanske aldrig tänker på, är en bidragande del till att upprätthålla könsroller.

Konspiratoriskt kanske ni tänker. Eller, vad skulle en cykelkorg ha för betydelse i det stora hela. Nej det kanske inte betyder så mycket i sig. Men tillsammans med alla andra företeelser i vårt samhälle så spelar det roll.
Ett konkret exempel är leksaker till barn. Här är det väldigt tydligt vem som skall ha vad. En kille ska bilar och byggsatser medans en tjej bör ha rosa slott och leksaksspis. Vilka vi är och förväntas vara konstrueras redan från allra första stund.
Kort sagt; de små delarna vi aldrig tänker på är del av en struktur. I det här fallet en struktur som gör män till starka ledare och kvinnor till ömma mödrar. Ja, ja, jag vet att det finns undantag. Och tiderna förändras, men vi sticker huvudet i sanden om vi anser att det råder total jämställdhet mellan kvinnor och män

Ett boktips i förhållande till konstruerade könsroller är Nina Björks "Under det rosa täcket".

Busschaufförer och städare

En fråga som cirkulerar omkring i mitt huvud, och har gjort så ganska länge, handlar om klass. Jag vet, klassfrågan är ett känsligt ämne. Jag vill passa på att påpeka att detta inte är en direkt politisk blogg. Den förening jag representerar är politisk neutral. Allt som funkar för att skapa större mångfald på arbetsmarknaden är välkommet, oavsett om initiativ härstammar från det borgerliga blocket eller oppositionen (eller från någon annanstans).

Tillbaka till klass. Det är trots allt så att vi traditionellt sett delat in befolkningen i underklass, medelklass och överklass. Beroende på vilket segment du tillhör/tillhörde har det förväntats olika saker av dig.

Det finns lågstatusarbeten och högstatusarbeten. Oavsett hur mycket någon vill påstå annat så är det skillnad mellan jobb och jobb och vilket anseende som följer med det. Nu till poängen. Gräddan i samhället, de som sitter i ledningsgrupper, styrelser, chefer etc. är förvånansvärt homogen. De flesta i denna "grupp" är medelåldermän, det vill säga mellan 40-65 år. Därtill ska sägas att den stora majoriteten av dessa är infödda svenskar. Lägg också väl märke till att det finns ganska få kvinnor i dessa ledande positioner i samhället.
Gubbväldet styr fortfarande i Sverige. Tyvärr måste jag säga. Anledningen till att jag beklagar är att homogeniteten sannolikt inte leder till nytänkande, vilket är något Sverige generellt sett är i stort behov av.

Det var överklassen det. Om vi raskt hoppar till den så kallade underklassen så ser det annorlunda ut. På verkstadsgolven, bakom städvagnarna, i förarsätet på bussen och bland de anställda inom industriproduktion där, ja där finns mångfalden... I alla fall är det vad företag ofta syftar till när de klappar sig själva på axeln för att de varit duktiga. De har ju stor mångfald. Den vanliga kommentaren från företagen är något som: "Jo, vi har stor mångfald på företaget, så det är inget vi behöver tänka på här. Vi är så öppna förstår du så det finns inget mer att göra här".
Nej, nej. Men hur det det ut i administration, i ledningen och i styrelsen? Ofta på samma sätt som överallt annars. Gubbar och åter gubbar.

Det kommer vara brist på arbetskraft inom den närmaste tio årsperioden. Det gäller naturligtvis i många branscher. Frågan är dock om vi i Sverige inte tenderar att vilja att "dom där utlänningarna" ska göra det skitjobb vi inte själva vill ha. Ahhh, fan (förlåt) jag blir så trött.... På många sätt känns det som att invandrade är på väg att bli den nya underklassen i Sverige. Vill vi ha det så? Är ett sådant samhälle verkligen mångkulturellt i den bemärkelse att all kompetens i landet tas tillvara?

Kommer vi om tio år vara nöjda med att invandrade till större grad än infödda svenskar arbetar i yrken som inte motsvarar deras erfarenhet och kompetens? I statistik från SCB finns det tydliga tecken på att det är så idag, och att detta kan komma att förvärras. Jag säger: rätt man/kvinna på rätt plats! Det gäller alla, oavsett hur du ser ut, vilken religion du utövar, vilken sexuell läggning du har, hur gammal du är eller varifrån du kommer. Vad sägs om det?

Indisk grönsakscurry i kormasås

Inte alltid så lätt att vara kreativ...men så hittade jag ett recept på en grönsaksgryta som låg och skräpade i min hylla. En indisk gryta. Det fick mig att tänka över matvanor och hur dessa ständigt förändras. När jag var liten åt vi förvisso indiskt, men det beror nog mer på min familjebakgrund än om dåvarande mattrender.
När jag var liten var det kassler i rosa sås, potatis och köttbullar, kycklingsallad med majs och paprika och till festliga tillfällen fläskfilé i gräddsås. Mmmhh...vilken barndom.

Nog sentimentalitet. Det är nog inget som vi själva tänker över, men matvanor i Sverige har förändrats ganska radikalt. Den första kinaresturangen i Malmö öppnades i början på 60-talet (om jag inte minns fel..). Därefter har resturanger med mat från alla världens hörn dykt upp med jämna mellanrum. Numera finns det en pizzeria och en kinaresturang i varenda liten håla runt omkring i Sverige. Och vi räknar kallt med att det ska finnas kokosmjölk och citrongräs i det lokala snabbköpet.

Vi har till och med börjat prata om svensk pizza. Visste ni att det fanns en sådan? Jodå, det gör det. Och så fort svenskar åker till grannländerna (speciellt Norge) så längtas det efter, och pratas om, svensk pizza. Det bästa med det här exemplet är att det lätt går att spåra upprinnelsen till pizza. Den är väl italiensk och inte svensk? På samma sätt är det med de flesta maträtter i Sverige.

Men, samtidigt går det faktiskt att prata om svensk pizza. För även om den uppfanns i Italien så har Sverige gjort varianter av de ursprungliga stenungnsbakade godbitarna. Lite annorlunda kryddblandning, lite mindre ost, annat pålägg osv.

På exakt samma sätt fungerar kulturer. Det finns inga upprinnliga genuina kulturer. Hur skulle det kunna göra det såvida man inte tror att en blond viking sprang ur själva jorden någon gång i forntiden? Nej, såpass mycket förnuft tror jag de flesta har att förstå hur vårt land blivit befolkat av människor från olika delar av världen. Värderingar och normer har mötts, kompromisser har ingåtts och kulturen har utvecklats. Sagt med andra ord; kultur är, och kommer alltid vara, i förändring. På samma sätt som vi idag har kormasås, pad-thai och (svensk)pizza på resurangmenyn så kanske vi måste förlika oss med att så kallade svenska värderingar och normer förändras och utvecklas. Förändring är bra, och för den delen jäkligt kul också!

Nyfikenhet....

Varför är det så svårt för människor att mötas egentligen? Och vad är det som gör att vi inte förstår varandra?

Ovanstående frågor är centrala i mitt arbete. Jag kan ärligt säga att jag inte har en universallösning/svar. Det är extremt frustrerande tidvis. Jag kan dra hela argumentet med att det-är-så-komplext och hela det köret. Visst, det finns många olika aspekter vid möten. Det handlar om personkemi, religionstillhörighet, sexualitet, uppväxtförhållanden etc. och sist men inte minst om kultur.

Jag ska för en gång skull göra historian kort och konkret. För vad allting handlar om är väldigt enkelt, nämligen nyfikenhet.
Vi vet alla om detta. Men att vara nyfiken är energikrävande, och mitt i allt vardagsstress så glömmer vi bort våra medmänniskor och vad de kan tillföra till våra liv. Vad vi kan lära oss av dem. Därför måste vi ibland påminna oss om att ständigt vara nyfikna på de vi har omkring oss. På så vis skapas intressanta möten, både för dig själv och den person du möter.

Nyfikenhet är nyckeln. Glöm inte det.

Tack Janne!

Igår gjorde Jan Guillou comeback som reporter. Aftonbladet inleder med Guillous reportage en granskning av Sverigedemokraterna.

De inleder artikelserien med följande: "Har du en känsla av att Sverige som du känner det håller på att gå under? Eller att det finns en
sanning om Sverige som ingen vågar säga?
Det finns ett parti som tänker ta sig in i riksdagen genom att exploatera de känslorna."

Bra och kort analys av ett tilltagande problem i Sverige. Kanske handlar det inte så mycket om de "nya svenskarna". Mycket tyder på att svenska medborgare hellre är rädda för förändring generellt. Nu är jag ute på hal is....men vi kan se de samma tendenserna i debatten om den svenska bilindustrins framtid. Sverige ska ha bilindustri. Punkt. Jag är mycket medveten om vad Saabs eventuella konkurs kan leda till för enskilda individer. Naturligtvis är det synd och skam att alla dessa människor antagligen kommer förlora sitt jobb. MEN, Saab kan inte fortsätta existera bara för att det "alltid" funnits. Saab är ett företag som vilket som helst. Det måste gå med vinst.
Istället för att fokusera på det som en gång var, bör man börja blicka framåt. Okej, det här var ett sidospår, men som jag ser det handlar främlingsfientlighet och Saabs stundande nedläggning i grunden om samma sak. Det vill säga rädsla för förändring.

På samma sätt bör diskussionen om den demografiska i förändringen i Sverige föras. Sverige är inte vad det en gång var. Vårt land kommer fortsätta förändras. Så är det bara. De som inser detta och följer med i förändringarna som sker är framtidens stora vinnare.

Tillbaka till Guillou.... Det är viktigt att ta Sverigedemokraterna på allvar. De får fler och fler anhängare. År 2010 kan de sitta i riksdagen. Att sticka huvudet i sanden och låtsas som att de inte existerar funkar inte. Däremot bör vi fortsätta granska partiet. Vi bör ta debatt med dem och slå undan deras argument med kunskap.

Bland annat hävdar SD att invandrade ska anpassas efter Sverige som det ser ut idag. Vad de inte verkar ha funderat speciellt mycket över är att Sverige är uppbyggt av invandrade. Det är inte bara invandrade som ska anpassas till de som bor här. Det bör till lika stor grad vara inföddas skyldighet att anpassa sig efter det nya Sverige som håller på att växa fram. Viljan till förändring, inte stagnation, är receptet på ett framtida framgångsrikt Sverige.

Öppen hjälplinje mot rasism

Folkpartiet föreslår att öppna en hjälplinje mot rasism. Hit ska den svenska befolkningen ringa om de känner att de blibit bemötta med rasistiska tillmälen från polisen.

Jag välkomnar initiativet. Det är tecken på att regeringen tar sitt ansvar i den här frågan. I och med hjälplinjen erkänner man inte bara att det finns ett attitydproblem, man är också villig att göra något åt det.

Sen är det ju förstås svårt att veta om det hjälper. En hjälplinje, är som Nyamko Sabuni uttrycker, ett sätt att mäta hur pass utbredd rasismen är inom den svenska poliskåren. Samtidigt bör det i samma resonemang finnas ett förslag till vad som ska hända sen. Det vill säga efter att hjälplinjen öppnas. Ska den bara finnas där i ett par år för syns skull? Det räcker inte med att konstatera att det finns ett problem.

Och jag vill återigen uppmana oss alla att höja blicken något. Ställer er frågan; är det verkligen bara polisen som har de här attityderna? Eller kan det möjligen vara vanligare än vad vi tror? I slutändan handlar det om oss själva. Du och jag. Ingen av oss står utanför det samhälle vi lever i. Vi, alla, är delaktiga i att bygga upp det samhälle som omger oss. Det innebär att vi måste granska oss själva. Det krävs mod för att se sig själv i spegeln, det är jag medveten om. Men snart kommer vi inte undan längre.

Vem ska vi skylla på nästa gång?

Tuffare tag mot invandrade

Moderaternas arbetsgrupp mot utanförskap och segregation och utanförskap lämnade idag fram en slutrapport till sin partistyrelse. Rapporten ger förslag på hur Sverige i framtiden bör agera gentemot invandrade. Mycket av förslagen i rapporten ser ut att handla om skärpta krav mot invandrade.


Rapporten har redan fått mycket kritik. Bland annat menar kritikerna att Moderaterna nu spelar Sverigedemokraterna i händerna. Det vill säga att de skärper integrationspolitiken med syfte att inte tappa väljare till SD. Det ligger något i kritiken, samtidigt tycker jag att det inte är så enkelt.

Låt mig förklara. I Sverige är vi rädda för att prata om invandring och dess följder. Missförstå mig rätt, men det är inte helt oproblematiskt att vara ett invandarland liksom Sverige. Kulturella olikheter mellan infödda svenskar och invandrade existerar faktiskt. Och dessa olikheter ger nog oftare än vad vi kanske tror upphov till ilska och irritation. Men, som vi svenskar är vana vid att göra, så pratar vi inte högt om de problem som vi upplever. Det är samma sak som när någon smiter före i kön, vi är lite rädda för att säga ifrån. Eller när någon lämnar ludd i torktumlaren efter en tvätt. Även om vi vet vem det är så säger vi inte till denne direkt. Nej, vi skriver istället en arg lapp (det har till och med skrivits en bok om och med dessa lappar...). Vi vill väl inte bli betraktade som den jobbige grannen??

Jag vill hävda att det är samma sak när det kommer till invandring och integrationspolitik. Om vi uttrycker vad vi känner och tycker är vi med en gång rädda att bli stämplade som besvärliga, ja till och med som rasister. Vår konsensusmentalitet håller på att kväva oss. Vi kan inte säga något eller tycka något. För vem vill bli stämplad som rasse?

Att ställa krav på människor verkar i Sverige vara att betrakta som något fult. Jag funderar.....är det inte så att vi växer med krav? Är det inte en rättighet med krav?? Problemet är nog snarare hur vi formulerar kraven och varför vi gör det...

Okej, nu är det inte så att jag skönmålar moderaternas rapport. Vissa delar i den tycker jag är rent ut sagt för jävliga. Bland annat vill Moderaterna avskaffa EBO. Det vill säga, rätten att bosätta sig där man vill. Förslaget gör mig minst sagt upprörd. Ska staten verkligen bestämma vart en individ ska få bosätta sig? För mig låter det helt absurt. Personligen skulle jag aldrig godta att bli placerad i Arvidsjaur bara för att det finns lediga bostäder i deras kommun.

Men, återigen, och det här står jag för: Rapporten som kommit är ett steg i rätt riktning. Sverige tjänar inte på att fortsätta den uddlösa debatt som hittills förts.

Vad jag saknar i Moderaternas "åtta punkters program" är dock vilket ansvar som ligger på den befolkning som redan befinner sig i landet. Jag skulle viljat sett ett resonemang kring vilket ansvar som arbetsgivare bör ta för att medverka till ett mer inkluderande och tolerant samhälle.

Ingen får glömma att alla som bor i det här landet är ansvariga för att vi tillsammans ska kunna fortsätta vara ett välfärdsland i utveckling.

Hemma i soffan framför tv-nyheterna

Nyheterna igår behandlade bland annat polisens agerande vid kravallerna i Rosengård. Deras rasistiska uttalanden har gett upphov till massiv kritik. Och det ska sägas med en gång, naturligtvis rättfärdig kritik.

Men igår slog det mig. Jag, med många andra, satt och suckade och beklagade oss över att vi i Sverige har en så rasistisk poliskår. Vi undrar hur det kan komma sig. Sverige och svenskar som i övrigt är det mest toleranta folket i världen. Ja, vi är ju bäst...Eller??
Det är väldigt bekvämt att sitta hemma i soffan och peka ut någon annan att vara främlingsfientlig. Just det, det är bekvämt.

MEN, borde vi inte lyfta blicken något? Varifrån kommer mentaliteten inom poliskåren?
Om vi föreställer oss Sverige som en kropp, då skulle problemen i polismyndigheten motsvara en elakartad tumör. Om vi lyckas få bort tumören, ja då är vi kvitt problemen. Okej, det kanske inte var den bästa liknelsen, men ni fattar poängen hoppas jag.

Polisen är alltid i sökljuset vad de än gör. Ibland är de alltför tafatta och ibland går de åt för hårt. Det kan inte vara lätt att vara polis...Därmed inte sagt att jag accepterar polisens beteende. Däremot vill jag påstå att polisen har blivit utsedd till syndabock, men att det finns en större bild av verkligheten som bör lyftas fram. Med detta syftar jag till den utbredda rasism och främlingsfientlighet som finns i hela Sverige.

När vi skyller på polisen så rentvår vi oss själva. Puhh, nu kan jag vara lugn och fortsätta trampa på i samma gamla fotspår utan att behöva granska egna värderingar.

Utan att ha svaret vill jag ställa frågan om det inte är strukturellt trots allt. Och då menar jag inte nödvändigtvis att det enbart handlar om strukturer inom polisen. Jag vill sticka ut hakan och påstå att problemet finns överallt i Sverige. Vi är bara för jävla fega för att ta itu med det. Vi för jävla självgoda för att inse att vi inte är moraliskt överlägsna resten av världen.

Det är samma sak när det kommer till Sveriges återkommande kritik av Danmark, som jag tidigare skrivit om. Svenskar är snabba med att fördöma danskarna. Allt för snabba enligt mig. Visst, Danmark har sina problem, men är de mycket värre än i Sverige? Och vilken funktion fyller egentligen vår kritik mot danskarna om inte samma som den som nu kommer upp mot polisen?

Oj, det blev långt det här....Men det känns viktigt. Om Sverige någonsin ska komma till rätta med attitydproblem i poliskåren så måste alla vi i det här landet börja med att granska oss själva. Vi måste sluta skylla ifrån oss och själva börja ro!

Fördomar, rasism och myter

Idag vill jag flagga för en liten handbok som organisationen "ungdom mot rasism" tagit fram. Denna lilla bok finns att beställa på http://www.umr.nu/Bocker.aspx.



Den heter "svar på tal". Och ge svar på tal är just vad den gör. I den inledande delen av boken finns en rad påståenden som handlar om invandring och invandrare. Nedan följer ett exempel på påstående och svar.

Påstående: "Sverige har inte råd att ta emot alla invandrare"


Svar: "Att invandring betyder en ofattlig belastning på den svenska ekonomin är en vanlig fördom som många rasistiska och högerextrema organisationer använder sig utav. Påståendet är dock bara en fördom som inte på något sätt är förankrat i verkligheten. Ett antal avhandlingar i nationalekonomi har visat på motsatsen. Det absolut dyraste som finns i det svenska välfärdssamhället är förskola och grundskola.

De flesta flyktingar kommer hit i en ålder å de inte kostar lika mycket som man gör i förskola och grundskola. Det är billigare för Sverige att ta emot en flykting än att ett barn föds i landet. Även om det tar ett par år för en invandrare att lära sig språket, fortbilda sig och skaffa sig ett jobb så är de i jämförelse med någon född i landet, tidigare en nationalekonomisk vinst."



Point taken? Fördomar bryts ned genom svar på tal!

Polisen

Vad är det som händer i den svenska poliskåren? Varför agerar poliserna som de gör? Och varför verkar det som att alla de miljoner som spottats in till utbildningsinsatser har varit till spillo?

Se och hör själva http://feminiman.blogspot.com/2009/02/den-lille-javla-apejaveln.html

Frågorna är många. Vet inte om det finns något lika lätt svar tyvärr.
Vi bör dock ställa frågan om vad som händer på polisens internutbildningar. Det läggs otroliga summor på fortbildning som inte förändrar något.

Ja, borde vi inte bli lite misstänksamma när polischefer, regeringsmän/kvinnor och andra högt uppsatta fördömer polisens agerande? Det tycks vara som det alltid varit, lätt att hitta syndabockar. Det är dock bra mycket svårare att göra något åt strukturella problem, vilka orsaker attityderna hos polisen.

Det är inte bara polisen som bör granska sina värdegrunder. Jag tror att det kan behövas i en rad olika yrken, såväl statliga som privata. Visst, självklart bör polisens agerande fördömas. Men samtidigt måste vi snart inse att det inte räcker.

Bodycounts

Kanske en missvisande rubrik.... Jag vill lyfta fram en tendens som kan påträffas vartsomhelst hos vilken som helst arbetsgivare. Det handlar om att räkna antal anställda "svartskallar". Har ett företag många med annan etnisk bakgrund än svensk tenderar de att uppleva att de gjort vad de ska i förhållande till mångfaldsarbete.



Är det så lätt? Nja, knappast va? Om företagskulturen är konstant och intolerant mot olikheter så spelar det ingen roll hur mycket olikheter som finns på ett företag. Om inte företagsledningen låter sina anställda vara olika och ser värdet i det, ja då kan det kvitta. Och nu talar jag inte endast om etnicitet. Nej, det här berör även religiös tillhörighet, handikapp, sexualitet, ålder etc.



En annan sak...bara för att en person kommer från exempelvis Polen är det inte säkert att personen i fråga för den skull agerar "typiskt polskt". Vi andra, d v s infödda svenskar, har en förmåga att definiera dessa "andra" människor och tvinga in dem i identiteter de kanske inte känner sig bekväma i. Kort sagt; vi exotiserar. Sätter folk i fack.



Men, men, men....vad är lösningen då?? Det kan tyckas som en oändlig balansgång mellan att ta hänsyn till/uppmuntra olikheter hos individer samtidigt som vi låter dessa vara "en i gänget". För det kan naturligtvis finnas skillnader mellan en grek och en australiensare, eller mellan en svensk och en turk. Alltså, kultur spelar roll. Helt klart. Samtidigt så kan det finnas stora olikheter internt i ett land. Det är ju knappast så att alla svenskar är lika bara för att de vuxit upp inom samma geografiska område. Eller?

Medan svenskar själva betraktar sig att vara internt olika varandra så betraktar vi invandrade från exempelvis Iran att vara desamma just pågrund av att de kommer från samma land. Fråga; Är inte det lite väl enfaldigt? Vi, alla, borde istället vara öppna för olikheter och samtidigt låta människor själva definiera vem de önskar vara. Det vill säga att jag mycket väl kan ha mycket mer gemensamt med en 30-årig chilenare än vad jag har med en 45-årig svensk. Vi kategoriserar för fort. Vi ser olikheter innan de ens finns. Ibland konstruerar vi till och med olikheter som inte existerar.

Jag sa aldrig att det skulle vara enkelt....men det handlar grundläggande om att aldrig sluta vara nyfiken och våga vara öppen för att se såväl likheter som olikheter.
Och för att återkoppla till det ursprungliga temat för bloggen så handlar det även om att sluta räkna antal individer med annan bakgrund i företag. Istället bör arbetsgivare fråga sig själva vad de ska göra med dessa individer. Hur ska deras kompetens användas? För i slutändan är det absolut viktigaste för ett företag att kunna få ut så mycket av sina anställda som möjligt.

Kritik mot kritiken

I Sydsvenskan debatteras huruvida "Rosengårdsrapporten snarare är en fördold radikalisering av integrationspolitik än vad det är en radikalisering av islam. För mig verkar det ligga något i detta. Rapporten ger en hint om att Sveriges inställning till invandrade och integration rör sig mot att mer och mer likna hur samma frågor behandlas i Danmark.

Utifrån ett konspiratoriskt perspektiv är rapporten en medveten strategi, vilken går ut på att hellre spela med främlingsfientliga strömningar i samhället än att gå emot dem.

Ja, kanske är det så. Samtidigt kan vi se hur framväxande attityder i Sverige kan vara positiva. Med detta menar jag självklar inte att främlingsfientlighet på något sätt kan legitimeras. Däremot menar jag att en rapport som "Rosengårdsrapporten" kan tjäna ett gott syfte, nämligen att föra upp frågor som tidigare varit tabu på dagordningen. Vi jämför som sagt utvecklingen med Danmark. I samma resonemang följer ett enhetligt fördömande av vårt grannland. Jag tror inte vi ska vara så snabba att döma ut danskarna.

Igen, Sverige är inte bäst på integration. De har aldrig varit det. Däremot har Sverige under många, många år varit världsmästare på att dölja reella problem.