I Sydsvenskan debatteras huruvida "Rosengårdsrapporten snarare är en fördold radikalisering av integrationspolitik än vad det är en radikalisering av islam. För mig verkar det ligga något i detta. Rapporten ger en hint om att Sveriges inställning till invandrade och integration rör sig mot att mer och mer likna hur samma frågor behandlas i Danmark.
Utifrån ett konspiratoriskt perspektiv är rapporten en medveten strategi, vilken går ut på att hellre spela med främlingsfientliga strömningar i samhället än att gå emot dem.
Ja, kanske är det så. Samtidigt kan vi se hur framväxande attityder i Sverige kan vara positiva. Med detta menar jag självklar inte att främlingsfientlighet på något sätt kan legitimeras. Däremot menar jag att en rapport som "Rosengårdsrapporten" kan tjäna ett gott syfte, nämligen att föra upp frågor som tidigare varit tabu på dagordningen. Vi jämför som sagt utvecklingen med Danmark. I samma resonemang följer ett enhetligt fördömande av vårt grannland. Jag tror inte vi ska vara så snabba att döma ut danskarna.
Igen, Sverige är inte bäst på integration. De har aldrig varit det. Däremot har Sverige under många, många år varit världsmästare på att dölja reella problem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar