Utredning om Rosengård

Då är vi tillbaka i Rosengård igen...Det kan inte hjälpas, rapporten som utkom i veckan kan inte förbli okommenterad.

Det handlar alltså om en utredning som gjorts av Centrum för hot- och terrorstudier (cats), vilken är en enhet inom försvarshögskolan. Undersökningen bygger på djupintervjuer med representanter för polisen i Skåne, Säpo, närpolisen i Rosengård, socialtjänsten och skolan i Rosengård, forskare vid Malmö högskola och personer som jobbar med brobyggande verksamhet i området. Det har utförts 30 intervjuer. Läs om rapporten i Sydsvenskan http://sydsvenskan.se/malmo/article408961.ece

Resultaten visar att det förekommer en radikalisering inom muslimska grupper. Bland annat beskriver rapporten hur vissa personer med muslimsk bakgrund har börjat agera åsiktspolis. Dessa personer vill, enligt rapporten, skapa ett islamskt fundamentalistiskt samfund i Sverige. De uppmanar yngre kvinnor att bära slöja, att inte umgås med svenksar m.m m.m.

Allt detta lyfts fram som sanningar. Som med alla rapporter, studier etc. bör man dock vara kritisk. När det gäller denna utredning så finns det vissa grundläggande faktorer som inte levs upp till. Jag tänker på den kritik som generellt förts fram, nämligen att hela rapporten bygger på andrahandskällor. Se kritik från forskare på http://sydsvenskan.se/malmo/article409327.ece

Kritiken är, enligt mig, berättigad. Varför har de inte frågat människorna som faktiskt bor i Rosengård hur de upplever situationen? Återigen, och som jag diskuterat i tidigare inlägg, så pratar vi inte med människor utan om dem. Vid allt integrations- och mångfaldsarbete är just detta ett fundamentalt problem. Jag ställer mig frågan; hur länge kan svenska politiker fortsätta i samma gamla spår?

Resultatet från studien kan dock inte ignoreras. Tydligen upplever intervjuade ökad radikalisering av islam i vissa grupper. Åsiktskontrollanter, som de kallar dem i rapporten, kan inte accepteras i ett fritt och demokratiskt samhälle. Att yngre kvinnor tvingas att bära slöja mot sin vilja eller hindras i att umgås med svenskar är ett reellt problem.

Vi måste våga prata om åsiktspoliserna. Det är bra att rapporten kommit (även om grundlaget till den är tvivelaktigt). Den skapar debatt, och debatt är vad vi behöver.

Slutligen, och jag säger det igen, tala med varandra istället för om varandra.

Mentorskap i MINE

Jag är trött på allt prat om integration, vad gör det för nytta? Det kanske kan låta som en paradox med tanke på att jag trots allt bloggar om ämnet...ha ha! Så, missförstå mig rätt. Det är viktigt att hålla en dialog, men vi kommer aldrig någonstans om vi inte vid någon tidspunkt även börjar agera. Att faktiskt göra någon skillnad.



Jag tror de flesta håller med mig. Företag i regionen är medvetna om nyttan i större mångfald på deras arbetsplatser. De vet dock inte helt hur de ska gå från ord till handling. Just därför har vi startat ett mentorsprogram. Jag vill påstå att det är bättre att göra lite åt gången fokuserat, än att famna efter för mycket och inte få något gjort. En sak i taget. Detta är vår filosofi.



Vår förening (MINE) startade under hösten ett mentorskapsprogram. Här ska nyckelpersoner i företag i Malmö med omnejd ges förutsättningar att agera mentor till en invandrad med akademisk utbildning. Alltså, handlar det om en mentor-adept relation...



Mentor-adept ja. Den klassiska ordningen innebär att adepten ska få råd och tips av en mentor. Det är något sådant vi vill uppnå med denna mentorsordning också. I det här fallet handlar det bland annat om jobbsökarprocesser i Sverige. Det är dock aningen mer problematiskt. För mig finns en inbyggd maktrelation i detta. Kanske överanalyserar jag. Eller? Jag menar att det egentligen vore bättre att kalla det mentor-mentor....



Är det inte så att mentorn (en svensk eller någon som bott i Sverige ett antal år) kan lära sig minst lika mycket från adepten? Med det menar jag att mentorn ifråga får chans att träffa en person med annan kulturell bakgrund än dem själva som de vid vanliga omständigheter aldrig skulle träffat. Av denna relationen kan mentorn lära mycket. Han/hon kan få insikt i olika värderingar och normer. Han/hon kan bli medveten om hur de i framtiden vid rekryteringsprocesser ska värdera kompetens från andra länder. Dessutom kan mentorn vidga sina perspektiv som privatperson. Nya perspektiv är berikande.



Med nya infallsvinklar på gamla problem utvecklas vi. En mer öppen och tolerant arbetsmarknad är därför nyckeln till Sveriges fortsatta välstånd. Med mentorskapsprogrammet kommer vi en bit på vägen.

Damernas detektivbyrå

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; damernas detektivbyrå is the shit!
Idag tänker jag ett stycke från boken "Livets skafferi" tala för sig självt. Se förövrigt http://blogg.aftonbladet.se/5859/perma/144480 för ytterligare tankar om böckerna.

" Under den senaste tiden hade Mma Ramotswe funderat ganska mycket på den plats folk gav åt andra människor. Världen var ett stort ställe, och man kunde ju tycka att alla skulle få rum i den. Men det verkade inte så. Det fanns många människor som var olyckliga och ville flytta någon annanstans. Ofta ville de utvandra till något lyckligare lottat land - som Botswana - för att kunna skapa sig ett bättre liv. Det var förståeligt, och ändå fanns det de som inte ville välkomna dem. Det här är vårt land, sa de; du är inte välkommen.
Det var så lätt att tänka så. Folk ville skydda sig mot dem de inte kände. Andra människor var annorlunda - de talade andra språk och hade andra kläder. Många ville inte bo nära dem, bara pågrund av deras olikheter. Och ändå var de ju människor. De tänkte på samma sätt, och bar på samma hopp som alla andra. De var våra bröderoch systrar, hur man än såg på saken, och man kan inte vända en bror eller syster ryggen"

Ta vara på era bröder och systrar!

Om Europas självbedrägeri

Sydsvenskan, liksom alla andra tidningar, är för tillfället fyllt av reflektioner kring maktskiftet i USA. Hela världens blickar vilar på en enda man. Förväntningarna är skyhöga på den nya presidenten. Vad ska man säga? Stackars kille, hur ska han någonsin kunna leva upp till allas våra förväntningar?

Det är väl ingen som lyckats undgå att Obama är färgad antar jag? I medier framställs han i och för sig som svart, vilket jag inte riktigt förstår. Att Obama har rötter i Afrika har givit honom sympatier bland afroamerikaner i ett omfång som tidigare presidenter bara kunnat drömma om.

Obamas icke-vithet har resulterat i liknande kommentarer (helst från Europa): "Det är bra för USA att få en svart president, de som är så rasistiska". Jaså, är de det? USA har som de flesta vet en lång historia av förtryck gentemot den svarta befolkningen. Det kan vi inte sticka under stol med. Men, att vi i Europa nu gång på gång påtalar hur bra det är för USA att de fått en svart president verkar för mig vara ett sätt att dölja egna problem.

Så, jag håller med Lennart Lundh som idag skriver i Sydsvenskan att:
"En svart man i Vita huset är verkligen något att fira, för USA är ju så rasistiskt. Europa är ju så mycket mer upplyst och tolerant, eller hur? Men när firar Europa att en man eller kvinna med afrikanska rötter tar kommandot i Elyséepalatset eller förbundsdagen, eller varför inte i Vatikanen, Kreml eller Rosenbad? " Se http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article407682/Europas-sjalvbedrageri.html

Frågan jag vill ställa är ganska självklar; vilka är vi att döma USA?? Se på Sverige. Vi har ju ännu inte (2009!) varken haft en kvinna eller en färgad/svart person som statsminister! Det är för mig otroligt underligt att vi inte vill inse vad vi har att lära av USA i den här frågan. Varför är vi i Europa, och inte minst Sverige, så fruktansvärt självgoda? Kan det bero på, som Lundh skriver i sin artikel, att vi genom att prata om andras problem kan ignorera våra egna?

Europa behöver bli mer självkritiska. För som Obama sa i installationstalet: "världen har förändrats och vi måste förändras med den". Se http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3561&a=875795

Detta bör även gälla Sverige och Europa. Det förutsätter att vi börjar granska oss själva!

Gringo in the hood

Jag vet att jag är lite sent ute. Måste ändå få kommentera på den intervju som Gringo gjorde med Fredrik Reinfeldt i oktober förra året. Se klippet på http://www.skanskan.se/article/20081001/GRINGO09/256930031/1116/*/*/gringo-ar-inte-i-rosengard-bara-nar-det-brinner



Gringo har något de kallar för "Street tv" där de använder sig av mobiltelefon för att göra korta videointervjuer. Ovanstående intervju var alltså med statsministern. I förväg hade Gringo låtit tre st från Rosengård ställa frågor till Reinfeldt. Visst, det är väl en bra idé, MEN fy fan så otroligt onyanserat och barnsligt det till slut blev! Först ställer en ung kille frågan: "Hey mannen, varför är du så fittig när det gäller pengar till Rosengård?" Vad är syftet med att ta med en sån fråga?? Det är ju på nivå av kiss och bajs humor...

Klippet avslutas med att en kvinna säger: "jag tycker du kan dra åt helvete" (riktat mot Reinfeldt).



Vad tjänar Gringo på att publicera ett sådant klipp? Ja, visst, de fick mig upprörd. Det skapar dock ingen dialog. Jag tycker det är sunt om medborgare i Sverige har kritik gentemot regering och den politik som förs. Däremot tycker jag att det är förkastligt att sänka nivån på debatten på det vis Gringo gör.



Alltså, Gringo kan väl vara bra på sitt sätt. Tyvärr tycker jag att de är alltför onyanserade, vilket detta inslag uppenbarligen är ett bevis på.

Jämställdhet (del 2)

Det finns ytterligare saker att påpeka om jämställdhet i förhållande till invandrade. Under 2007-2008 skrev jag en uppsats i ämnet. Jag gjorde deltagande observationer i mansgrupper inom sfi i Helsingborg under ca 1 månads tid. De flesta av dessa män härstammade från mellanöstern.
Se http://www.uppsatser.se/uppsats/7630ae4263/.

Enligt arrangörer av grupperna är initiativet välbehövligt. Anledningen är huvudsakligen, enligt dem, att maktförhållanden mellan män och kvinnor vänds upp och ned i Sverige. Här i Sverige är män och kvinnor jämställda. "De" som deltog på kursen var det inte. Eller? Jag vill igen ställa frågan om vem som definierat vad som är jämställdhet....Vad är det som säger att vår åsikt om förhållandet mellan män och kvinnor är det sanna?

Men, jag ska inte förvånas. Ändamålet med mansgrupperna är att männen ska lära sig om det svenska samhället, vilket även sker i övrig sfi-undervisning. Det är väl inget fel med det egentligen. Det finns vissa värderingar som under årens lopp format Sverige och svenskarna. Dessa anser vi för det mesta (med rätta) vara goda. Även om dessa värderingar är föränderliga så går de inte bortse från. De finns där och det är bra om invandrade får insikt i dessa så fort som möjligt efter de anlänt landet.

Däremot - och vad som ofta glöms bort - är inte idéerna om den förträffliga svenska jämställdheten de samma som det som sker i praktiken. Det vill säga att det i praktiken fortfarande finns föreställda skillnader mellan män och kvinnor i Sverige. Det finns fortfarande svenska män som misshandlar kvinnor, såväl fysiskt som psykiskt. Det finns skillnader i lönenivåer mellan män och kvinnor och det finns skillnader i vilka positioner vardera kön innehar på arbetsmarknaden. Det går att rabbla upp reella olikheter i evighet.

MEN. poängen är att vi (dvs svenskar) inte är så jävla perfekta som vi verkar tro. Det gäller även jämställdhet. Kom ihåg det!

Om jämställdhet...(del 1)

Läste precis ett blogginlägg av "Gandhi". Se http://blogg.nattstad.se/visit_blogg.aspx?id=328026&bloggpostid=773023

Jag har tidigare tyckt att Gandhi haft relativt kloka inlägg, men nu vet jag inte längre. Hans reflektion kring utomeuropeiska länders brist på jämställdhet är minst sagt problematiskt.

Låt mig förklara. Gandhi säger att:

"Det är en klar och tydlig linje mellan olika etniska folkgruppers strävan till jämlikhet. Tyvärr är vissa grupper inte lika framskridna som andra. Med en ytlig observation kan man snabb härleda till att folk med utomeuropeisk, mer österut från Europa men även andra världsdelar har svårt att se kvinnans värde."

Vad menas med detta? Min huvudsakliga invändning och fundering är om det egentligen finns en universell definition på jämställdhet. Om det skulle göra det, vem är det i så fall som har definierat denna? Mycket tyder på att Gandhi menar jämställdhetsidealet som existerar i vår del av världen. Det är det enda rätta, det "sanna". Med en sådan inställning omöjliggörs en alternativ tolkning av jämställdhet. "Vårt" ideal blir måttstock för resten av världen. Det är vi som har rätt, resten har fel.

I ett senare stycke läser jag:

"Är utomeuropeiska män/pojkar av så svagt släkte att de inte har någon som helst självrespekt? Är dessa personer så pass indoktrinerade i sin fattiga kultur att de glömt bort värdet av kvinnor?"

Det känns förhastat att klumpa ihop utomeuropéer till ett släkte...vad är det de har gemensamt förutom att de inte bor i Europa? Visst, ibland är vi tvungna att göra generaliseringar, men den
här i värsta laget.

Förövrigt ska sägas att jag är en passionerad anhängare av jämställdhet mellan kvinnor och män. Jag menar att vi huvudsakligen formas av den omgivning i vilken vi befinner oss. Detta gäller även egenskaper vi betraktar som manligt respektive kvinnligt. Enligt mig finns det ytterst få egenskaper som vi föds med. Den fysiska förmågan att föda barn saknar män, förutom den är vi i princip lika.

Så, istället för att prata om riktiga män och riktiga kvinnor menar jag att vi bör prata om goda människor. Oberoende av om vi är av hankön eller kvinnokön.

Okej, räkna med mer om detta...

Sverige vs Danmark (del 2)

Hur kan jag säga att Sverige är lika rasistiskt/främlingsfientligt som Danmark?? Nog är väl danskarna aningen värre? Eller?

Innan jag börjar vill jag gärna referera till en krönika i ämnet. Se http://sydsvenskan.se/kultur/article199061.ece.

Jag tvekar alltid när jag får möjlighet att jämföra Sverige och Danmark i detta hänseende. Jag tror att det inte är så enkelt att värdera det ena landet som bättre än det andra.
Däremot så tror jag det handlar om generella politiska klimat på respektive sida av sundet.

Jag gillar inte att generalisera....men...ibland måste man. Från mitt perspektiv verkar det som danskarna har mycket lättare att uttrycka vad de faktiskt tycker. I politiken resulterar det i skarpa uttalanden vad gäller både det ena och det andra. I förhållande till invandring och integration diskuterar danskarna frågan mer öppet än vad svenskarna gör. Kanske är det politiska klimatet alltför hätskt vissa gånger.

Kort sagt; I Danmark säger de vad de tänker, i Sverige gör vi inte det. Vad är bäst? Att, som i Sverige, inte våga uttrycka sin ärliga mening? Eller, som i Danmark, strunta i vad som är politiskt korrekt?
Kanske ligger svaret någonstans emellan. Men jag är däremot övertygad om att det inte hjälper att blunda inför problem. Utan att ha vetenskapliga belägg vill jag hävda att främlingsfientligheten är minst lika utbredd i Sverige som någon annanstans.

Vad som händer i Sverige är oroväckande. Vi har byggt upp en självbild som moralens väktare i världen. Vi är så duktiga, så fördomsfria och så toleranta....ohhh, det går nästan inte tro så bra vi är!
MEN, hemma vid köksborden (som det heter), där kan vi vara oss själva. Där kan vi prata öppet om "de där invandrarna" som kommer hit och tar våra tjejer/killar, våra jobb, våra bostäder etc.
Jag tror att debatten i Sverige skulle må bra av lite mer "danskhet"! Mindre politisk korrekthet. Mer öppenhet och mer krut. Först då kan vi aktivt börja skapa ett jämlikt Sverige!

Sverige vs Danmark (del 1)

Det går att säga mycket om Danmark och danskarna...Ja, och det är vi väl heller inte sena med att uttrycka här i Skåne. Det är ett par ynka mil till vårt grannland. Ändå påtatlas mer än gärna skillnaderna mellan respektive land. Varför?


Först ett par ord om nationalstaten,. Väldigt enkelt förklarat bygger den moderna nationalstaten på att skapa gemenskap mellan människor inom ett visst geografiskt område (Danmark tillhör inte detta geografiska område). Ofta framställs egna värderingar, normer, karaktärsdrag etc som överlägsna andras, i det här fallet överlägset danskarnas.
Ja, vissa hävdar att vi är extra bra på att värdera oss själva högt just här i Sverige. Kanske är det sant, kanske inte. Jag tror att förhärligande av det egna landet är ett genomgående drag vid alla nationers självbild. När det gäller Sverige så verkar vi dock betrakta oss själva som moralens väktare. Vi gör det mesta rätt. Såklart!

Om vi ser till Danmark däremot...ja, de är ju inte riktigt som oss...De där på andra sidan sundet är ju totalrasistiska. Se bara på Danskt Folkeparti och Pia Kjaersgaard!! Eller?? Nja, det är nog inte så enkelt. Varför inte?

Tillåt mig att skapa en "cliffhanger": Svenskar är minst lika rasistiska som danskarna! Vad sägs om den?

MFF igen...vilket tjat...

Ett par ord till om MFF.
I dagarna blev det klart att brassen Ricardo kommer spela i MFF nästa säsong. Då vill jag helt kort återkoppla till mitt tidigare inlägg. Kontentan när det gäller fotboll, och för den delen all annan idrott också, verkar vara att det inte spelar så stor roll varifrån du kommer. Det spelar heller inte så stor roll om din svenska är perfekt (trots att det är ganska viktigt med kommunikation på planen!). Vad som däremot spelar roll är om du är den bäste att utföra det jobb du anställs för. På så vis är idrotten ganska fördomsfri.

När det gäller Ricardo så handlar det om arbetskraftsinvandring. MFF har säkerligen granskat den svenska marknaden innan de kontrakterade Ricardo. Antagligen kom de fram till att den spelare de sökte inte fanns i Sverige, eller att han var för dyr, eller inte var tillgänglig etc.

Det finns en stor skillnad mellan Ricardo och andra invandrade i Sverige. Jag syftar dels till hur han framställs i media, men även hur han kommer att betraktas av övriga samhället. Vad säger de till exempel i tidningen City? Jo, överskriften lyder som följer: "MFF:s nyförvärv: ett stort steg i min karriär". Vidare beskriver Citys reporter honom som en tillgång för MFF de kommande åren. Antagligen kommer han betraktas på samma sätt av MFFs fans. Han är behövd. Samtidigt ställer tränare och fans krav på honom. Han är skyldig att utföra ett bra jobb.

Återigen, jag antar att kopplingarna är ganska tydliga. Hmm, tänk om vi kunde se denna rubrik i tidningen en dag. "Sveriges nyförvärv, Yousef Mohammed, ett stort tillskott på den svenska arbetsmarknaden". Därefter skulle en text om de möjligheter som låg i att han valt att invandra till Sverige. I tidningen skulle också gå att läsa vad vi förväntade oss av denne individ.

Liknelserna från fotbollen ska på intet sätt ses som en elitistisk argumentation. Det är inte enbart de bästa som ska få bosätta sig i Sverige. Däremot tror jag att det finns en plats för alla. Vi har alla olika kompetenser. Men, som det ser ut i dagsläget utnyttjas dock inte all kompetens som finns i landet.

Jag säger det igen, rekrytera efter kompetens. Inget annat.

Himmelsblått...det vill säga MFF!

En reflektion om Malmös stolthet (ja, MFF var det förr om åren i alla fall...). Den handlar om hur en organisation ska lyckas vara så konkurrenskraftig som möjligt.

För ett fotbollslag i allsvenskan, och för den delen de flesta fotbollslag överhuvudtaget, är det viktigt att vinna. Man vill spela bra fotboll och som resultat ska man bli belönad med en vinst. Ett fotbollslag består av olika delar. Det har en målvakt, ett försvar, ett mittfält och ett par anfallare. När det gäller elitlagen har de dessutom en tränarstab samt diverse annan personal knutna till laget. Men framförallt har laget olika delar när de väl är ute på planen. Dessa har varierande funktioner och uppgifter. Försvar och målvakt ska förhindra att det blir några baklängesmål, mittfält fördelar bollar o.s.v. Alla har sin roll, sin funktion.

Ni ser kanske redan vart jag vill komma. Ett lag kan inte ha 11 st anfallare. Det kan inte heller 4 försvare med exakt samma egenskaper. Ett bra fotbollslag karaktäriseras istället av 11 st spelare som kompletterar varandra. 11 st spelare som har olika kvalitéer och kompetens. Den som är bäst på respektive position i respektive lag spelar. Så är det bara.

Det är egentligen ganska enkelt. Det borde fungera efter samma princip i arbetslivet. Eller? D.v.s att den som har rätt kompetens i förhållande till tjänsten borde bli anställd. Ett företag som ska anställa ny personal står inför samma utmaning som ett fotbollslag gör när de ska värva en ny spelare. Frågan är vem som är bäst för det aktuella jobbet/positionen.

Med tanke på ovanstående är det väldigt underligt att invandrade i högre grad än svenskar står utanför arbetsmarknaden. Är det inte också lika konstigt att de flesta ledningsgrupper består av vita män i åldersgruppen 40-65. Det ska också tilläggas att de flesta i dessa ledningsgrupper har samma utbildningsbakgrund! Genom att fortsätta rekrytera de som är lika dem själva förlorar de konkurrenskraft. Företag som inte inser att kompetens inte sitter i varken hudfärg eller kön riskerar att gå miste om de bästa medarbetarna.

Tillbaka till MFF....I samtal med en representant från föreningen i höstas fick jag höra något tänkvärt. Ja, som gav upphov till denna reflektion. Det lät ungefär så här:
"Hur skulle det se ut om MFF bara rekryterade så kallade svenska ungdomar? Hur bra skulle vårt lag vara då? Jag menar, Malmö har en invandrad befolkning som motsvarar ca 25% av alla invånare i staden. Att bortse från en fjärdedel av Malmö vore idiotiskt. MFF skulle gräva sin egen grav".

Just det, tänkte jag. Så är det. Fotbollslag verkar vara ett föredöme i det avseende att de värvar den bästa spelaren, oavsett bakgrund. Rätta mig om jag har fel, men borde inte arbetsgivare ha något att lära från vårt kära MFF???

Se förövrigt ett reflekterat inlägg från vi i Sverige. http://viisverige.blogspot.com/2009/01/sverigedemokraterna-ger-mer-inavel.html

En taxiresa

Här kommer det klassiska exemplet på överkvalificerade taxichaufförer. Har ni hört det förut?

På hösten 2008 genomförde jag ett antal intervjuer med olika företag i regionen. Syftet var att kartlägga behov för assistans vid mångfaldsarbete. Eftersom jag ännu inte äger någon bil fick jag ta taxi till vissa företag. En vanligt förekommande kommentar i kontakt med aktörer i näringslivet är att de tycker mångfald är något de bör jobba med. De vet dock inte alltid hur. En annan återkomande tendens är att man betraktar sin egen organisation att vara fördomsfri. Det vill säga: "När vi anställer går vi alltid efter kompetens".

Hursomhelst, jag tog alltså taxi till ett av dessa besök. Vid detta tillfälle diskuterades bristen av nysvenska sökande till företagets utannonserade tjänster. Varför söker de inte våra tjänster, undrade representanten för detta företag. Jag kunde naturligtvis inte ge något klart svar på detta. Det kan från fall till fall antingen bero på hur annonsen formuleras, hur den förmedlas, vilken kompetens som eftersökes samt en rad andra faktorer.

Fem minuter efter ovanstående diskussion sätter jag mig i en taxi tillbaka mot Malmö city. Börjar prata med chauffören om ditten och datten. Han berättar att han ursprungligen kommer från Iran, att han bott senaste 15 åren i Malmö. Han är utbildad ingenjör från ett universitet i USA, där han också jobbat ett antal år inom yrket. Ödet ledde honom slutligen till Malmö. Här har han dock inte fått möjlighet att använda sin kompetens. Så, för att klara uppehälle för familjen blev han taxichaffis. Inget ont om taxi chaufförer förresten. Det är säkert ett bra yrke. Jag tror dock inte att det är så många som vill köra taxi som har en universitetsutbildning på fem år eller längre. Det skulle inte jag själv i alla fall...

Efter taxiresan tillbaka till kontoret tänkte jag att företaget jag tidigare besökt kanske skulle ta en runda vid taxihållplatsen nere på centralen. Kanske gör de ett kap!

att hjälpa...

Läser för tillfället boken "Giraffens tårar" av Alexander Mccall Smith. Den ingår i en serie böcker om den kvinnliga privatdetektiven Mma Ramotswe. Hon bor och verkar som enda kvinnliga detektiv i Gaborone, Botswanas huvudstad. Fantastiska böcker om vardagslivet i Botswana. Huvudsakligen är det ren nöjesläsning, men Mccall Smith bjuder på en del tänkvärdheter också.
Exempelvis slriver han om västvärldens bistånd till Afrika. Det slog mig att det går att jämföra tankegången med den integrationspolitik som dominerar i Sverige. Det vill säga att de som invandrar till Sverige ska tas hand om av majoritetssamhället.

Ett citat från boken: "Det var inget fel på de här människorna - de var vanligen välmenande människor som behandlade batswana med respekt. Fast på något vis kunde det bli tröttsamt att få en massa råd."

Är det inte på samma vis med de/oss som jobbar med integration och mångfald. Ett gäng välmenande människor. MEN, de/vi har alltför länge pratat om människor istället för med människor. Eller?

vi och vi

De senaste oroligheterna på Rosengård ligger färskt i minne. Som jag tidigare skrivit har stadsdelen alltför ofta porträtterats på ett enfaldigt sätt. Media har inte skrivit om stadsdelen på samma vis som de skulle rapporterat från exempelvis Västra hamnen, Slottsstaden eller Rörsjöstaden. För när det gäller de senast nämnda är de en del av Malmö. De är inte en stad i staden. När det pratas om Rosengård gäller dock inte detsamma. Rosengård framställs på ett annat sätt. Det verkar som att Rosengård har fått en egen "media mall". Så fort Rosengård nämns i radio, tv, tidningar eller annan media kan vi vara säkra på att vad som följer inte är positivt. En stor del av befolkningen på Rosengård är invandrade. Drastiskt sagt är också det faktum att de/vi inte är födda i Sverige det enda sammanförande. Vad annat finns det gemensamt mellan människor från ca 164 nationer? Det ska tilläggas att människor från dessa 164 nationer dessutom härstammar från olika regioner i födelselandet. Ändå finns det de som hävdar att problemen i Rosengård enbart beror på "invandrarna". Så, igen, vad har invandrade gemensamt som skapar sådana enorma problem?
Kan vi ställa frågan annorlunda? Bör inte frågan vara hur Malmö, hela Malmö, har ett problem med utanförskap till exempel? Kan inte problembilden tänkas vara aningen mer komplex?
Ja, det låter kanske flummigt. Men är det egentligen svårare än att börja betrakta sig själv?

Vi, och inte dom, är den del av det problem som fått utlopp i Rosengård. Det finns nämligen inga "dom", det finns bara vi som bor i Malmö.

Dagens Sydsvenskan

Jaha, då blev det som jag trodde ändå. 23 december uppmanade Sydsvenkskans Heidi Avellan att skriva om ett gott nytt år i Rosengård. Min tanke var, och är, att det inte går att skriva om hur Rosengård ska få ett gott år. Däremot kan vi diskutera hur hela Malmö ska få ett bra år. återigen Rosengård är en del av Malmö, och har Rosengård problem så har hela Malmö det.

Idag publicerades kommentarer som inkommit till redaktionen. Tyvärr verkar det fortfarande vara så att "folk flest" vill betrakta Rosengård som isolerat. Vad beror det på? Kanske har "folk flest" ett behov av en stadsdel som skiljer sig från deras egna stadsdelar, något/några som inte är som de själva? För om man alla är likställda, vem ska vi då jämföra oss med? Det vill säga; hur ska en individ veta vem/vad han/hon är om det inte finns en motsats.

Jag har inte svaret på ovanstående. Förhoppningsvis startas under 2009 dock en diskussion som inkluderar befolkningen i Rosengård. Ett gott nytt år i Malmö innebär mindre kategoriserande. Ett gott 2009 innebär insikten om att människor kan vara olika men fortfarande jämställda. Vad sägs om det?!