Byråkrati de luxe

I veckan hölls ett expertmöte för integration av nyanlända, med undertiteln incitament och arbete i fokus. Mötet var en del av Sveriges ordförandeskap i EU. Undertecknade deltog som en av de så kallade experterna. Just detta vill jag säga ett par ord om.

Det var på många sätt ett väldigt intressant sammanhang att få lov att delta i. Mitt deltagande som representant för Mine är en framgång i sig. Föreningens ambition är att bli en viktig aktör för frågor rörande mångfald på arbetsmarknaden och därför är det glädjande att vi överhuvudtaget blev inbjudna att deltaga.

Men det var det här med experterna... Integration är från mitt perspektiv en dynamisk process som handlar om möten mellan människor. Det handlar om att majoritetssamhälle och individer som invandrat till Sverige ska anpassa sig till varandra. Från detta perspektiv blir det underligt att diskutera hur nyanlända invandrade ska integreras i det svenska samhället, utan att föra en dialog med de som faktiskt invandrat.

På konferensen deltog endast två personer som nyligen invandrat till Sverige. Min fråga är enkel; varför enbart dessa två? Varför kunde man inte bjudit in flera?

Min andra fundering, så här i efterhand, är varför man inte bjudit in arbetsgivare till konferensen. Det talades mycket om hur nyanlända snabbare ska komma in på arbetsmarknaden, men det fanns inga arbetsgivare på plats att föra denna dialog med.

Vad jag efterfrågar är egentligen ganska enkelt, nämligen att föra en dialog mellan alla berörda parter.

Integration på arbetsmarknaden är inte enbart ett statligt åliggande. Det berör hela samhället, inte minst arbetsgivare.

"Kanske måste journalister granska sig själva innan de kan granska Sverigedemokraterna?"

För ett par dagar sedan publicerade svt en synnerligen skarpsynt debattartikel, undertecknad Roya Hakimnia, på sin webbplats.

Artikeln berör bland annat mediernas medverkan till att öka Sverigedemokraternas popularitet bland väljare.

Läs!

Festivalen som hyllar kärlek bortom normen

Min vän Ida är inte bara en duktig och stilistisk skribent som är en fena på att skriva roliga krönikor. Hon sitter dessutom i styrelsen för Sveriges coolaste festival, Queertopiafestivalen, som för övrigt har premiär i sommar.

"Som Roskilde eller Hultsfred, fast queerfeministiskt och aktivistiskt.", är arrangörernas egna beskrivning av festivalen.

Festivalen har redan fått ihop över 2500 medlemmar till sin facebook-grupp, utan att ens ha hunnit släppa namn på artister eller komma igång ordentligt med marknadsföringsarbetet. Det är coolt!

Checka in Queertopiafestivalens snygga nylanserade hemsida: http://www.queertopiafestivalen.se/

Nu får det vara nog!

Det går att göra nästan vad som helst med statistik. Belägg till detta påstående går att finna i veckans Sifo undersökning om svenska befolkningens inställning till minareter. TV programmet Debatt var naturligtvis inte sena med att fånga upp frågan om minareterna.

Med en, som det heter, färsk sifo undersökning visade man att så många som en fjärdedel av Sveriges befolkning inte önskar fler minareter. Och när man hänvisar till "en färsk sifo undersökning" känns det som att man kan komma undan med vad som helst. Det är liksom en garant för sanningen.

Det är nästan väntat att man i denna undersökningen lyfter fram Malmö som värstingen i sammanhanget. Och så blev Malmö återigen utpekade som det svarta fåret. Enligt undersökningen så var så mycket som 39% av Malmöborna negativt inställda till minareter.

Per Ek ifrågasätter, med rätta, dessa siffror i dagens Sydsvenskan. Enligt Ek så baseras Sifos mätning på Malmös så kallade A-regioner. Dessa innefattar, förutom Malmö, även Lund, Kävlinge, Burlöv och Trelleborg. Totalt har 89 personer tillfrågats. Det betyder att det är ungefär 30 personer av dessa som är kritiska mot minareter. Huruvida dessa är Malmöbor eller inte framkommer inte av undersökningen.

Jag tycker att det är, rent ut sagt för jävligt, att man kontinuerligt lyfter fram Skåne, och inte minst Malmö, som ett problemområde utan dess like. Jag kan inte hjälpa att skymta en dold agenda bakom detta. Oavsett medvetet eller ej så används Malmö återkommande som en motpol till andra områden i Sverige. För att slippa granska sig själva. Det finns en genomgående demonisering av muslimer i hela Sverige. Malmö är varken bättre eller sämre. Vi behöver en mer nyanserad diskussion om Islam. Men kanske är det alltför mycket att begära? Ibland verkar det som att vi människor vill se antingen svart eller vitt.

Sifo undersökningen upprör mig till den grad att jag har god lust att genomföra en kompletterande studie. Varför inte? Jag kan väl slänga mig upp på cykeln, trampa igenom Malmö nu på förmiddagen och fråga folket vad de anser om minareter. Och då skulle jag inte cykla så långt som till Trelleborg eller Lund...

Slutligen vill jag säga att Malmö, enligt mig, är en fantastisk stad med ett otroligt potential inför framtiden. Potentialen ligger i alla människor som bor här, oavsett kulturell eller religiös tillhörighet. Punkt slut.

"Vi är svenskar, oavsett vad ni tycker om det."

Förra veckan vann Sydsvenskans utrikesreporterKinga Sandén som bekant Stora Journalistpriset i kategorin Årets förnyare. Utmärkelsen fick hon bl a för det sätt som hon använder sig av mikrobloggen Twitter i sitt rapporterande. Särskilt uppmärksammat blev hennes twittrande om det omstridda iranska valet i somras.

För mig och många andra som har nära släktingar i Iran var hennes rapporteringar guld värda. Att få sig en korrekt uppfattning om hur läget där ser ut är annars i princip helt omöjligt, då ingen vågar uttrycka något som kan uppfattas som regimkritiskt pga rädslan för vad som kan ske om det är så att telefonen är avlyssnad. Tack vare Kinga Sandén (och även alla andra flitiga Iran election-twittare, icke att förglömma) klarnade bilden för många oroliga närstående.

Vid prisutdelningen av Stora Journalistpriset fick Kinga besvara flera frågor som hade med hennes utländska bakgrund att göra.

"Ingen av de andra pristagarna behövde svara på en enda fråga om under vilka omständigheter de vuxit upp. De fick använda all tid på scenen till att tala om sin journalistik." Så (och mycket mer) skriver Kinga i en oerhört träffande artikel på Newsmill. Hon beskriver hur det är att av sin omgivning ständigt definieras som någonting annat än svensk. Som att den utländska bakgrunden är det enda som finns där. Dessutom uppmanar hon såväl medier som företag att lära sig förstå befolkningen i dagens Sverige. Den som gör det är den verklige vinnaren.

Blekinge Läns tidning...

Imorgon sticker jag till Karlskrona för att presentera Mine för diverse myndighetsutövare. Med anledning av det satt jag och googlade på Blekinge, eftersom jag knappt vet någonting om detta lilla län. Och då råkade jag av en slump komma över en artikel i BLT, som deras tidning heter, där Svenskt näringsliv skriver om behovet av att skapa attraktiva kommuner. När det gäller mindre städer som exempelvis Karlskrona och Ronneby så kommer de i framtiden att behöva all kompetens de kan få. Därför måste de tänka om. De behöver tänka som en arbetssökande gör. Det vill säga göra sig attraktiv för potentiella arbetstagare.

Det är minst sagt en intressant vändning! Se http://blt.se/opinion/debatt/utan-invandrare-stannar-sverige(1646220).gm.

Proposition om integration

I dagens ledare av Sydsvenskan skriver man att arbetsförmedlingen dragit en nitlott när de nu kommer att ansvara för integrationen av nyanlända invandrare. Genom att göra detta uttalande dömer man med en gång ut integration i Sverige som ett nödvändigt ont. Något som ingen vill ta på sig och något som få tror kommer att lyckas.

Vad händer när man från början intar en sådan inställning tror ni? Att förutse att något kommer bli problematiskt och krävande blir ofta självuppfyllande. Visst är det en stor uppgift, men långt ifrån omöjlig. Vad som är glädjande med den nya propositionen (vad jag förstår) är att de som invandrar till Sverige själva ska få vara med i processen. De ska själva, tillsammans med coacher och lotsar och vad det allt heter, skapa sin egen etableringsplan. Det är ett stort steg i rätt riktning. I propositionen betonas behovet av att få nyanlända snabbare ut på arbetsmarknaden. Oavsett om detta uppnås eller inte är det ett viktigt statement, som i sin tur kan bidra till att bryta bilden av invandraren som en börda. Invandraren blir på så vis en potentiell arbetstagare som vem som helst.

Begreppet "integration" är infekterat. Hur man än gör så blir det fel. Personligen tycker jag att vi i större utsträckning bör fokusera på möjligheterna med invandring. Och att integration är en process mellan majoritetsbefolkningen och de som invandrat till Sverige.

När blir man svensk?

Ramlade över ett mycket intressant program på UR i förra veckan. Rubriken för programmet är "välkomna nästan allihopa...". Följ länken och se programmet. Det för fram en nyanserad bild av det här med svenskhet och identitet. Visar också hur inställningen till invandrade har förändrats under årens gång. Dessutom ges invandrade själva möjlighet att ge sin syn på saken...

Invandrare och arbetsmiljö

Invandrare uppger en nästan tre gånger högre frekvens av olyckor, högre frekvens av stress, en lägre grad av kontroll över sitt eget arbete och ökad förekomst av trakasserier och mobbing. Det gör en färsk rapport från Norges arbetsmiljöinstitut gällande.

Sorgligt nog är det inte mycket som talar för att det skulle se bättre ut här i Sverige.

Läs mer om rapporten här: http://www.stami.no/?nid=60556&lcid=1044.

Om stereotyper

Igår åkte jag och min kollega till Eslöv för att närvara vid ett av Herbert Felix Institutets arrangemang. De arrangerar återkommande seminarier, konferenser och föreläsningar i ämnen som berör det mångkulturella samhället.

Igår talade Bo Petersson om stereotyper. För ett par år sedan gav han ut en bok som heter Stories about strangers, vilken handlar om hur media skapar bilder av invandrade som främlingar. Dessutom medverkar media till att bygga upp bilder av invandrade som ett hot mot normen.

I 2008 skrev jag en uppsats om invandrarmän i Helsingborg. I min uppsats går mycket av Bos resonemang igen. Liksom Bo skriver jag om hur stereotyper används till att bemärka någon annan, någon som är olik oss själva. Stereotyper är en fastfrusen bild av något, vilken kan vara såväl positiv som negativ. De tenderar dock att vara övervägande negativa.

Negativa stereotyper av invandrade förekommer överallt. Hur ska man kunna bryta dessa? Det finns kanske inget enkelt svar. Däremot tror jag, i alla fall när det gäller media, att de ska börja föra en dialog med de människor de skriver om. Och då menar jag att man för en dialog med öppet sinne. Människor som invandrat till Sverige bör i större utsträckning bli framställda som vilken som helst medborgare i Sverige. Inte enbart i egenskap av att vara invandrare. Vissa medier har kommit längre än andra i detta arbete, men det är ännu lång väg kvar.

Kom igen nu Vellinge!

Jag kan förstå att Vellinge känner sig överkörda i frågan om det transitboende som upprättats i deras kommun. Naturligtvis borde det förts en dialog med Vellinge kommun om detta. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vad det skulle gjort för skillnad. Vellinge har hittills motsatt sig att ta emot ensamkommande flyktingbarn, vad skulle vara annorlunda nu? Tyvärr har de nu fått en "giltig" grund för att klaga.

Men, allvarligt talat, det handlar om barn som behöver vår hjälp! De har kommit ensamma till Sverige, utan föräldrar eller andra anhöriga. Det känns som att vi glömmer bort det. Tänk om det hade varit våra egna barn som vi hade varit tvungna att skiljas från. Tänk om situationen varit omvänd, och vi varit tvungna att skicka vår dotter eller son till Afghanistan. Hur hade då Vellingepolitikerna velat att deras barn skulle bli emottagna?

Malmös boende för ensamkommande är fullsatta. Vad är det som gör att Vellinge inte kan ta emot dessa barn som är i behov av ett tryggt boende? Det är oförståeligt för mig.

Jag lyssnade på "kvällspasset" i P3 igår när jag kom hem från jobbet. Där frågade man sig varför skåningar är så främlingsfientliga. De drog bland annat paralleller mellan Vellinge och Sjöbo. Frågan kan tyckas berättigad. Och det är för att tala klarspråk jävligt synd att det ska behöva vara så.

I samma program blev Sydsvenskans Niklas Orrenius intervjuad. Niklas är från mina hemtrakter, nämligen Linköping. Han menar att det är mer komplicerat än att hävda att skåningar generellt skulle vara mer främlingsfientliga än andra. Och jag förstår vad Niklas menar. När jag åker utanför Skåne, exempelvis hem till Östergötland, får jag som regel alltid en fråga om hur jag kan bo i en stad som Malmö. Där brinner det ju i varje gathörn. Vissa har fått den föreställning att det närmast är ett krigstillstånd i staden. I samma veva kommer naturligtvis det här med skåningarnas främlingsrädsla upp. Orrenius hävdar att främlingsrädslan i Skåne är reell, men att den finns i lika stor utsträckning även i andra delar av landet. Det har dock blivit bekvämt att skylla på dumma skåningar istället för att börja granska sig själv och sina egna värderingar.

Tyvärr ger "Vellinge saken" allmänheten vatten på kvarn. Det är få som nämner att det trots allt finns människor i Vellinge som önskar transitboendet och flyktingbarnen välkomna. Det finns alltid två sidor (eller fler) av en sak.

Slutligen handlar den här diskussionen om hur vi bemöter människor. I dagens Sydsvenskan skriver Katrin Stjernfeldt bland annat att barnen "har ett stort behov av ordnade förhållanden, men också att de har en stark drivkraft att bli en del av det nya samhället och skaffa sig en utbildning för att senare kunna försörja sig själva."

Barnen i den här debatten har, nästan uteslutande, blivit behandlade som objekt. De har framställts som ett problem. Något vi måste åtgärda på något sätt. Det är alltför få som nämner att det här är individer med ett mänskligt potential som Sverige kan ha nytta av i framtiden. En eloge till Stjernfeldt som trots allt nämner det...

Ord och handling

Alla vet att det finns en viss skillnad mellan ord och handling. När man, som jag, arbetar med mångfald blir det ganska tydligt. Jag hör nästan varje dag hur duktiga arbetsgivare är på mångfald eller hur de åtminstone har en klar ambition om att öka mångfalden på sina arbetsplatser.

Ibland, och det ska jag naturligtvis ge beröm för, så följer de också upp ambitionerna med faktiska handlingar. Men alltför ofta så stannar det vid snack. Därefter följer bortförklaringar till varför man inte kan anställa invandrade. Ofta handlar det om språket. Visst, språket är viktigt, det går inte att sticka under stol med, men det är få som verkligen definierar hur pass bra svenska man måste kunna för att klara av vissa arbetsuppgifter. Vad betyder det egentligen att behärska det svenska språket såväl skriftligt som muntligt??? Om det är att skriva och prata grammatiskt korrekt så tror jag att det är väldigt få som klarar av de kraven...Det är ytterst få som har den kunskapen i Sverige, oavsett om man är född här eller inte.

I andra fall hävdar man att det inte är några invandrade som söker deras tjänster. Och då blir det ju svår att rekrytera dem. Det kan i vissa fall vara så. Samtidigt så måste frågan om varför det är så ställas. Och det tror jag att de flesta företag sällan tar sig tid att göra.

Hursomhelst så tycker jag att vi idag saknar de riktigt skarpa frågorna som kan ta hela mångfaldsfrågan till en högre nivå.

Om jag fick välja så skulle arbetsgivare fråga sig själva följande:

1. Varför ska vår verksamhet anställa invandrade? Vad får vi ut av det?
2. Hur ska vi göra för att nå potentiella medarbetare med annan etnisk bakgrund än svensk?
3. Har alla sökande samma möjligheter vid rekrytering? Har alla medarbetare samma möjligheter? Varför/varför inte?
4. Hur ska vi använda den erfarenhet som utlandsfödda medarbetare har?
5. Hur får vi en större mångfald i ledningsgrupper (för här är det fortfarande extremt homogent!).

Med liknande frågor så tror jag att man kommer långt. Sen finns det naturligtvis möjlighet att göra det mer genomgående genom att exempelvis använda sig av Mines analysverktyg för arbetsgivare. Detta finns att lasta ned gratis från vår hemsida på http://mine.se/foer-arbetsgivare/analysverktyg/.

Vad är kompetens?

Jag sitter och funderar över begreppet "kompetens". Enligt Wikipedia betyder kompetens "en individs förmåga att utföra en uppgift genom att tillämpa kunskaper och färdigheter". Simple as that...

När arbetsgivare rekryterar är siktet, naturligt nog, inställt mot att hitta den bästa personen för jobbet. I detta sammanhang diskuteras att den sökande måste ha rätt kompetens. Inte så konstigt, kan tyckas. Och det är väl heller inte så underligt att de flesta arbetsgivare menar att de enbart rekryterar efter kompetens? Rätt person på rätt plats.

Så långt allting väl. Samtidigt kan vi se att det är svårare för utlandsfödda att få de jobb som de är kvalificerade för. Utifrån att företag enbart rekryterar efter kompetens borde detta enligt logiskt resonemang innebära att invandrade inte är lika kompetenta som svenskar. Eller?

Nja, jag tror inte det är så enkelt. Det kan i vissa fall, men dessa är nog mer undantag än lag, dominera negativa fördomar gentemot invandrade, vilket gör att de sorteras bort i rekryteringsprocessen. Jag tror däremot att det är mer vanligt att låta vanan styra. Det vill säga, att man rekryterar personal efter de kriterier man alltid gjort. Exempelvis att det ska vara en civilingenjör utbildad vid Lunds universitet. Eller att man söker efter en person med socionomexamen från Linköpings universitet o.s.v. På många sätt är det irrelevant om man rekryterar efter kompetens eller inte. Den riktigt vassa frågan är hur denna kompetens definieras!

Dessutom kan man tjäna på att se bortom den formella kompetensen i vissa fall. När en arbetsgivare istället fokuserar på de arbetsuppgifter som ska utföras, och utifrån detta granskar vad sökanden har för erfarenheter så kanske det spelar mindre roll om man pluggat på Chalmer eller Bagdad University.

Låt mig återkomma till definitionen...ju mer jag tänker på kompetens, desto mer inser jag att kompetens är något kulturbetingat. Hur vi uppskattar olika färdigheter beror på den kulturella kontexten.

Okej, nu har jag snårat in mig i ett oändligt resonemang om vad kunskap/ färdighet är och inte är. Kanske räcker det med att säga; alla vägar bär till Rom. Med detta menar jag att det finns fler än ett sätt att lösa en arbetsuppgift på. Det ena behöver inte vara bättre än det andra, utan bara annorlunda.

Diskrimineringslagen

Igår deltog vi (Mine) på en konferens om diskriminering. DO stod som arrangör och syftet med konferensen var att sprida kunskap om den nya lagstiftningen, som trädde i kraft i januari i år. Innan jag säger något annat, innan jag riskerar att bli missförstådd, vill jag påpeka att en stark diskrimineringslag är en förutsättning för alla människors lika möjligheter.

För att komma till rätta med diskriminering på arbetsmarknaden så menar jag att vi behöver något mer, eller något annat, än bara en piska. För diskrimineringslagen fungerar grundläggande som ett set av förmaningar, och om du bryter dessa så blir du straffad. Visst, det är bra att det går att utfärda böter till exempelvis arbetsgivare som valt att inte anställa någon enbart pågrund av ett fysiskt handikapp eller hudfärg. Samtidigt så bör diskussionen om hur vi skapar ett samhälle där alla kommer till sin rätt drivas utifrån ett möjlighetsperspektiv.

I vårt arbete, gentemot arbetsgivare, försöker vi därför att bryta bilden av att kulturella skillnader på arbetsmarknaden är ett hinder. Den kulturella mångfald som finns i Sverige, och inte minst i Malmö, kan istället vara en förutsättning för att en arbetsplats fortsätter att utvecklas. För vem är det som säger att kulturella möten är ett problem? Visst, jag ska inte säga att det alltid är problemfritt att mötas över gränser. Frågan är dock vad ett sådant möte ger för resultat. Sett i ett arbetsmarknadsperspektiv menar jag att dessa möten kan skapa nytänkande utan dess like. Och med tanke på hur snabbt vår omvärld förändras skulle därför en mångfaldig arbetsstyrka vara en grundsten för att hänga med i utvecklingen.

DO:s verksamhet är, som sagt, viktig för att säkerställa alla människors lika värde. För att uppnå större mångfald på arbetsmarknaden behöver vi dock arbeta preventivt. Detta är också något som DO nu insett. Jag berömmer deras initiativ om att skapa förutsättningar för samarbete med intresse organisationer. Och för att själva ha kommit till insikt i att det inte räcker med en piska för att genomföra förändring.

Det var inte mitt fel...

Ibland går jag in i en bokhandel och låter böckerna "tala" till mig. Det kanske låter flummigt, men på nåt sätt tror jag att den bok jag för stunden har behov av att läsa kommer att ge sig tillkänna.

För ett par dagar sedan gick jag in på Akademibokhandeln, just med den inställningen att boken skulle hitta mig, inte omvänt. Jag gick ut därifrån med bland annat en bok av Anna Heberlin, med titeln "det var inte mitt fel". Den beskriver ett samhälle där människor slutat att ta ansvar för sina egna handlingar. Det är ett samhälle där man istället skyller sina tillkortakommanden på samhällsstrukturer, dåliga lärare, fel föräldrar eller något/någon annat som råkar passa. Heberlin menar, som jag förstår det, att brist på ansvarstagande leder till individer som tycker synd om sig själva och därmed gör sig själva till offer.

Visst, kanske är hennes teori till viss del radikal, då jag tror att det finns rådande förhållanden som gör det svårare för vissa än andra att exempelvis lyckas på arbetsmarknaden. Men, vad händer när någon tar på sig offerrollen? Heberlin menar att det är ett lätt sätt att komma undan det egna ansvaret för sin situation. På nåt sätt känns det som att dessa attityder skapar individer som lever sina liv genom självuppfyllande profetior om sina egna misslyckanden.

Hursomhelst så visar hennes argument att det finns utrymme för nytänkande vad gäller det personliga ansvaret.

Läs om boken på http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9153433491.

Sverigedemokraterna i riksdagen - nej tack

Så lyder titeln till en ny facebookgrupp. Den tål att uppmärksammas, då den växer lavinartat och är ett tydligt uttryck för att det finns många sansade människor i Sverige.
Se själva http://www.facebook.com/search/?init=srp&sfxp=&o=69&q=sverigedemokraterna+nej+tack#/group.php?gid=68753281953&ref=search&sid=852935701.248403060..1.

Mentorutbildningens grand finale!

I går var det så dags för mentorerna i höstens mentorsutbildning att få träffa sina blivande adepter.

Här kan du läsa om matchningsdagen som hölls i E.ONs lokaler på Carls Gustafs väg.

Vem ska leda det svenska fotbollslandslaget?

Drömmen om VM i Syd-Afrika gick till slut i kras. Vissa försökte febrilt greppa efter de halmstrån som fanns kvar i onsdags, men lite hjälpte det. Lasse Lagerbäck beslutade redan innan matchen mot Albanien att han skulle avgå. Enligt mig konstigt, då det fortfarande fanns en teoretisk chans att gå till slutspel.

Med Lagerbäcks uppsägning kom genast diskussionen igång om vem som bör ta över landslaget. Det är naturligtvis intressant att följa detta ur ett rent sportligt perspektiv. Svenska landslaget, eller landslag generellt sett, är något mycket viktigt för nationell gemenskap. När Sverige spelar landskamp är en av de få gånger som det är helt okej att vifta med den svenska flaggan. Att göra så vid andra tillfällen kan betraktas som stötande - ja rent av som en rasistisk handling. Men när landslaget spelar är det alltså okej. Fotbollsarenor är en väldigt intressant plats, eftersom många av de normer som gäller i övriga samhället här luckras upp. Det är andra regler som gäller på arenan. Här kan exempelvis män öppet gråta när deras lag förlorar. Och den svenska flaggan vajar så fint i vinden medans vi alla sjunger med i "du gamla du fria".

De senaste dagarna har en rad fotbollsexperter fått tycka till vad gäller valet av den nya förbundskaptenen. Så gott som alla har uttryckt vikten av att det ska vara en svensk förbundskapten, en person som känner den svenska fotbollskulturen utan och innan. De har ofta fortsatt med att lyfta fram betydelsen av god laganda och gemenskap.

Jag förstår inte riktigt. Först måste jag ställa mig undrande till vad de menar med en svensk förbundskapten. Betyder det att han ska vara fostrad i den svenska fotbollstraditionen sedan barnsben, eller räcker det med att han har varit tränare i ett svenskt lag ett antal år? Lägg förresten märke till att jag inte skriver han/hon. För det kan väl aldrig vara så att man skulle kunna överväga en kvinnlig förbundskapten.....(märk ironin...). Nej, det ska vara en man och det ska vara en svensk. Eller i alla fall någon som förstår sig på "svensk fotbollskultur".

Samtidigt - och detta är för mig paradoxalt - verkar det som väldigt många är trötta på den svenska modellen, där man bygger grunden från ett starkt försvar. Hur ska vi ha det egentligen?

Valet av förbundskapten behöver inte ses som en isolerad händelse. Vi skulle kunna se det i relation till hur en vilken som helst arbetsgivare tänker vid en rekrytering. Skillnaden är att ingen öppet skulle kunna säga att de letar efter en chef som helst ska vara helylle svensk. Men efter en snabb överblick på styrelser och ledningsgrupper i Sverige så kan jag konstatera att det fortfarande är svenska män i övre medelåldern som dominerar.
Samma resonemang tycks återkomma i såväl svenska fotbollsförbundet som i valberedningar och rekryterare i vårt land.

Jag hoppas att svenska fotbollsförbundet ska agera som ett föredöme och välja den som har bäst kvalifikationer för jobbet. Oavsett vilken bakgrund denne har.

Kompetensen sitter inte i språket!

Vi på MINE vill rikta ett stort tack till alla besökare och talare på seminariet i fredags, som för övrigt blev väldigt lyckat!

Här kan ni läsa mer om seminariet

I helgen läste jag i Sydsvenskan om Kevin Frato, som efter många år i Sverige och ett dussintal refuseringsbrev i bagaget lyckades göra verklighet av sina författardrömmar. På ett minst sagt annorlunda sätt. I sin debutroman Numera negerkung, drar Frato nytta av sina bristfälliga kunskaper i det svenska språket. Boken är skriven på ett blandspråk som närmast liknar det vi skulle kalla svengelska. I intervjun med Sydsvenskan säger han:
– Mest av allt vill jag att folk i Sverige ska förstå hur det kan kännas att komma hit som en intelligent människa, men bli bemött som ett barn. Folk tror att den som inte kan språket inte kan tänka. Inte duger till arbete.

Kevin Frato kunde inte ha mer rätt. Kopplar man resonemanget till hur kraven på arbetsmarknaden ser ut blir det extra tydligt. Det räcker att ögna igenom ett par jobbannonser för att inse att mycket god svenska ofta är ett måste för att man som arbetssökande ens ska få chansen att visa vad man går för.

Självklart ska man kunna göra sig förstådd på det språk som talas i organisationen som man jobbar på. Men är det verkligen så oerhört - in i minsta detalj - viktigt att allt ska vara så perfekt hela tiden? Och då syftar jag självklart inte på yrken där man explicit jobbar med språket som verktyg. Vad väger tyngst; förmågan att kunna rätt ordföljd eller den verkliga kompetensen?

"Vi förmedlar kompetenser, inget annat", sa Anki Ljung på seminariet i fredags. Jag hade önskat att fler arbetsgivare tänker så när de rekryterar.

Sanningens många nyanser

Rubriken i dagens blogg är även namnet på en bok om mångfaldsjournalistik, författad av Behrang Kianzad och Lasse Sandström. För en inbiten socialantropolog, som mig själv, är titeln på deras bok väldigt uppskattad.

Enligt mig är det nämligen mer fruktbart att utgå från att det kan finnas olika varianter av sanningen, naturligtvis beroende av vem man frågar. Vad som är sant för mig är relativt till den kultur och det samhälle där jag växt upp i. Det beror på de normer och värderingar som vidareförmedlats till mig från bland annat skola, föräldrar och vänner. Vad jag anser vara rätt, gott eller sant kan möjligtvis betraktas som helt fel för en individ som växt upp i, låt säga Pakistan.

För mig är det viktigt, dels personligen och dels i min proffession, att hela tiden bli påmind om att det finns olika sätt att betrakta verkligheten på. Dessa perspektiv på verkligheten bör inte därför betraktas som mer eller mindre sanna.

Huruvida media lyckas att införliva mångfalden av olikheter, allt från vad gäller ursprung till sexuell läggning till utbildningsbakgrund är av stor betydelse för skapandet av ett inkluderande samhälle. Ett samhälle där alla har en röst och blir sedda för de individer de är. Media kan vara delaktiga i att skapa detta.

Men media kan också verka i motsatt riktning. Det vill säga att de, genom sin okunskap, är delaktiga i att producera och vidmakthålla utanförskap.

Okej, det blev lite väl ofokuserat det här. Det må så vara. Tillbaka till boken "sanningens många nyanser"... Det finns även en annan viktig lärdom. Medier, exempelvis tidningar, kan tjäna pengar genom att medvetet inkludera alla "grupper" och representera dessa på ett sakligt sätt. Genom att ge minoriteter en röst skapas en känsla av delaktighet, vilket har många bieffekter. En av dem är fler sålda tidningar. En annan att utanförskap och dess konsekvenser motverkas.

Seminarium: Attraktiva arbetsgivare sökes

Framtidens kompetensbrist, mångfald på arbetsmarknaden och vikten av att vara en god arbetsgivare. Dessutom: så hindrar jantelagen mångfalden och därmed lönsamheten. Allt detta handlar MINEs seminarium om som hålls den 9 oktober i SEB:s hörsal på Östergatan i Malmö.


Klicka här för att läsa programmet

Anmäler dig gör du enklast per telefon: 0709-631882,
eller genom att maila: nathalie.faltlov@mine.se.

Senast den 5 oktober vill vi ha din anmälan.


Varmt välkomna!

Namnet avgör

Karin Lilja resonerar och funderar kring ett intressant ämne som jag själv vid många tillfällen har ägnat åtskilliga tankar åt. Nämligen fenomenet namn, dess innebörd för vår identitet, vad det säger om oss och hur det gör att vi uppfattas.

Trivialt, kan tyckas. För vad säger egentligen ditt namn om vem du är som person?

Tydligen en hel del. Utan att ha träffat en person tar vi oss friheten att utdöma om personen i fråga är svensk, britt eller kines. Många gånger tror vi dessutom att vi, genom att titta på ett namn, kan uppfatta vilken religiös åskådning personen som är ägare till namnet innehar.

Jag, för egen del, uppfattas i princip alltid som etniskt svensk. Jag har ett svensktklingande efternamn och vad gäller språket så behärskar jag svenska (minst) lika bra som min sambo som, eftersom vi redan är inne på det här med kategoriseringar, hade satts inom ramen för ursvensk.

Det faktum att jag är född och uppvuxen med tre kulturer i ett av Malmös mest segregerade områden och har en polsk mamma och en pappa från Iran, är något som många brukar haja till över.

Jag har fått höra kommentarer som: "men du som är så himla duktig på svenska, hur har du kunnat lära dig det, med tanke på din bakgrund, alltså?"

Eller: "för mig är du en svensk. Jag kan inte se dig som något annat. Du känner ju till och firar alla våra högtider och traditioner. Du är precis som vi."

Jag har tröttnat på att bli frustrerad över vissa människors snäva syn och på deras outtröttliga iver att ständigt behöva definiera distinktionen mellan det som uppfattas som svenskhet, kontra det som ses som typiskt "utländskt" eller "icke-svenskt".

Mångfald handlar om så mycket mer än att hälften av arbetsstyrkan i en organisation ska ha ett utländskt namn. Mångfald är - som jag ser det - att kunna se styrkan i olikheter, att dra nytta av många olika människors kunskaper, idéer och världsbilder och att tillsammans göra något riktigt bra av det. Men för att kunna använda sig av dessa framgångsfaktorer i mångfaldsarbetet måste man kliva ut från boxen, visa sin nyfikenhet och ta reda på vem människan bakom namnet verkligen är. Vare sig hon heter Nilsson eller Krzyżanowska.

Kvarteret negern

Det finns...eller rättare sagt det fanns ett kvarter i Karlstad som hette Negern. Jag vill helt kort uttrycka min tillfredsställelse över att kvarteret efter påtryckningar från olika grupper, bland annat Afrosvenskarnas riksförbund, fått ett nytt namn.


Ordet "neger" har en lång historia bakom sig. Det kommer från början från latinets niger och användes av europeiska kolonisatörer för att benämna folken i Afrika men även delar av Oceanien. Neger var en beteckning för svarta människor. Och inte bara svarta, utan det var även symbiost med lägre stående individer. Slavhandel och förtryck har genom historien satt sina spår på såväl den afrikanska kontinenten som i övriga världen.


Jag visste inte om att det fanns ett kvarter i Karlstad som hette negern. Efter att den värsta chocken över det faktum att ett kvarter i Sverige anno 2009 kan heta negern lagt sig, så börjar jag fundera. Vad har det för betydelse? Och vad innebär det att kvarteret byter namn? För mig är det ganska enkelt. Ett ord är nästan aldrig bara ett ord. De har betydelse. Vissa har en positiv klang, andra en negativ och vissa har en för jävla nedtryckande och kolonial stämpel över sig. Det kan inte finnas någon tvekan om att neger tillhör den sistnämnda kategorin.


I dagens DN uttalar sig KD:s gruppledare Peter Kullgren i Karlstad sig skeptisk till namnbytet. Han tycker att namnet borde få vara kvar, med argumentet att "det är ett gammalt namn, och om vi fortsätter med att ta bort namn som vissa känner sig kränkta av så kommer vi i framtiden att ha en ofantligt fattig kulturhistoria.".


Lika otroligt som att namnet överhuvudtaget fått kvarstå fram till 2009 tycker jag att ovanstående uttalande är. Det verkar som att Kullgren närmast krampaktigt önskar hålla kvar i gamla traditioner "bara för att...". Visst, historia bygger en nation, men frågan är om inte historia är en kontinuerlig process. I och med namnbytet har Karlstad nu bevisat att de vill göra upp med kvarlevor från kolonialtiden och möta framtiden med öppna ögon.


Därför vill jag slutligen gratulera Karlstad för ett klokt beslut.

Kulturnatten

I lördags var jag och föreläste på Kulturnatten i Lund.
Afro-Europeiska kulturföreningen stod för seminariet ”ett enat multikulturellt Sverige - styrka i mångfald”, som hölls i Stadshallens hörsal. Förutom MINE fanns flera olika föreningar, politiska partier och andra aktörer i samhället representerade.


Även Behrang Miri fanns på plats. Han avslutade seminariet genom att berätta om de framgångar som han har nått tillsammans med ungdomar i några av Malmös absolut mest segregerade områden genom rörelsen Gatans röst och ansikte.

Afro-europeiska kulturföreningen har som ambition att anordna flera liknande seminarier framöver. Självklart kommer vi från MINE även då finnas på plats och informera om vår verksamhet.

Vad jag kände mig oerhört stolt över när jag stod och berättade om MINE och om de konkreta aktiviteter som vi utför tillsammans med arbetsgivare, var just det att vi GÖR saker. Vi medverkar till förändring genom att sluta pladdra om vad som hade kunnat vara bra att göra - för att i stället faktiskt utföra konkreta saker. Och när jag säger att vi gör en massa bra grejer, så menar jag givetvis inte mig själv och Tom. Visst, vi finns till för att koordinera och samordna - och sedan informera om allt det goda som görs i föreningen. Men det är viktigt att understryka att det i själva verket är ni medlemmar som faktiskt utför själva arbetet. Tack vare er kan vi nå konkreta resultat. Stor eloge till er!

Intresserade av att tjäna pengar?

Snappade upp en artikel i Sydsvenskan imorse vilken handlade om den muslimska högtiden Eid al-fitr. För de oinvigda är Eid al-fitr högtiden som avslutar fastemånaden ramadan. Festligheterna gick av stapeln den 20 september och pågår i tre till fyra dagar.
I Sydsvenskans artikel hävdar Meta Troell från Svensk Handel att Eid al-fitr är en outnyttjad guldgruva. Argumentet är kanske gammal skåpmat för vissa, medan det är uppenbarligen en nyhet för del allra flesta. För det är faktiskt ganska få handlare som förstått förtjänsten av att målinriktat vända sig till muslimer under denna tid på året.

Troell gör en jämförelse med den marknadsföring som riktas mot studenter vid höstens skolstart. I Sverige finns det ca 90 000 studenter, medans det bor ca 400 000 muslimer i Sverige. 150 000 av dessa firar ramadan. Tänk på det ni!

Det är en intressant tid vi lever i. Och jag bor i en mycket spännande region i Sverige. Skåne, och inte minst Malmö, har en högre andel invandrare än Sverige har generellt. Jag hoppas att vi alla, tillsammans, ska kunna utveckla regionen till ett föregångsexempel. En region där människor från alla världens hörn samsas med varandra och till och med använder sig av varandras kompetenser och behov. Så, för mig ligger det inte enbart en outnyttjad guldgruva i eid, utan i hela det mångkulturella samhället.

Metropolis - om migration och integration

Igår deltog jag på den internationella konferenser om migration, Metropolis. Intressant att få vara med och snacka med de "stora gubbarna och gummorna". Merparten av deltagarna var forskare och myndighetsutövare. Några få representanter från föreningar som MINE.
Jag deltog i en workshop där syftet var att diskutera och jämföra hur olika europeiska länder hanterar integrationsfrågor. Därefter fick representanter från olika föreningar och motsvarande, vilka är ute på "fältet", möjlighet att presentera förslag till hur man på bästa sätt kan skapa ett integrerat samhälle.

Bla, bla, bla. Visst, det är intressant, men vart leder det? Vad är det som faktiskt görs? Ibland känns det som att vi lägger ned all vår energi på att prata om hur vi skulle kunna göra istället för att komma till faktisk handling. Som en av deltagarna också anmärkte så "har vi i Sverige pratat om integration väääldigt mycket och länge". En annan kommentar från en av de svenska representanterna i workshopen var att den metod som MINE använder faktiskt diskuterats under många år....Det vill säga, MINE och hur vi jobbar är ingen nyhet, vad som är nytt är arbetetet nu faktiskt kommit igång.

Vill passa på att göra lite reklam för vårt nästa seminarium där vi riktar sökljuset mot arbetsgivares behov av att ha rätt nätverk bland arbetssökande. Ofta pratas det om att arbetstagare ska göra sig själva attraktiva på arbetsmarknaden, sällan talar vi om hur arbetsgivare bör tänka likadant. Om inte alltför länge kommer arbetsgivare att konkurrera om den bästa personalen. Den stora frågan är om arbetsgivare har råd att bortse från, i vissa städer, upp mot en tredjedel av de potentiella arbetstagarna. Det vill säga de utlandsfödda.
Under seminariet kommer vi även att se hur jante motverkar mångfald. Se http://mine.se/foer-arbetsgivare/seminarier-och-workshops/.

Inte bara arbetsgivarnas fel!

Integration och mångfald. Diskriminering och Segregation. Dessa är ord som vi länge har hört och läst om. Detta är uttryck som förs på lokal, regional och nationell nivå. Ändå känns det som om vi alltid är på ruta ett. Varför, kan man fråga sig. Görs det verkligen inget som ökar integrationen? Självklart gör staten, kommunerna och även det civila samhället en hel del som syftar till att skapa ett samhälle som präglas av öppenhet och mångfald. Varför går vi då inte framåt utan trampar på samma ställe?

Det finns inget enkelt svar varför samhället inte har utvecklats ur ett mångfaldsperspektiv då situationen är mycket komplicerad, men likväl försöker opinionsbildare i media och många politiker hitta enkla svar. Vissa mångfaldsanhängare (både inom medievärlden och det politiska etablissemanget) skyller på ett fåtal faktorer i samhället, exempelvis arbetsgivarna och fastighetsvärdarna. Man menar att om dessa hade varit mer öppensinnade och positivt inställda till människor från andra kulturer så hade vi haft ett integrerat samhälle där många invandrare hade haft ett fast jobb, ett värdigt boende och därmed en större lycka. Detta resonemang anser jag vara naivt, detta förklarar jag mer längre fram. Det finns också diverse tyckare som också lägger en viss skuld på staten, men ännu mer på invandrarna då man anser att de har tilldelats ansenliga resurser men ändå är kvar i utanförskapet.

De som skyller på ett fåtal aktörer i samhället och de som skyller på invandrarna delar är att de ofta utgår från andra men ser aldrig på problemet inifrån och på en djupare nivå. Om vi börjar med den förstnämnda gruppen så misslyckas de med att se helheten då de målar upp en bild där arbetsgivarna av naturen är diskriminerande eller att de är gammalmodiga och inte förstår fördelarna med det nya, mångkulturella samhället. Men dessa arbetsgivare är inget annat än produkter av samhället där skolan har en nyckelroll. Skolan har en viktig roll i barnens uppfostran och värderingar. Skolan påverkar oss och formar oss ända tills att vi börjar jobba. En annan tung aktör i samhället är media som förstärker våra inlärda värderingar ytterligare. Ändå hör vi sällan eller aldrig någon klaga på skolan. I mitt tycke är skolan ett av de områden som inte riktigt hängt med i utvecklingen, speciellt när det gäller mångfald. Så om arbetsgivarna ska få kritik så borde skolan också få sin del. Det låter som hårda ord mot vår lärarkår men om man ska peka finger på problemens ursprung så får gärna ett par finger pekas mot skolsystemet då det än idag inte är särskilt anpassat efter det mångkulturella samhället, TILL EXEMPEL…. Sedan har vi media, som jag tidigare nämnt, som är en faktor till våra värderingar. Det är sällan som får positiva nyheter om integration, än mindre för 10 eller 20 år sedan. Medievärlden bär också en skuld till att ha skapat en osäkerhet bland allmänheten, och arbetsgivarna är inget annat än vanliga personer som går eller har gått i skolan, läser tidningar och kollar på tv. Det jag vill säga är att det finns så mycket i dagens system som inte är anpassat efter visionen om ett mångfaldigt samhälle att man kan inte bara skylla på enstaka faktorer så som arbetsgivarna eller fastighetsvärdarna.

MINE är en förening som har bestämt sig för att göra en skillnad i arbetsmarknaden genom att försöka bidra med kunskap och information om vad mångfald innebär för företagen. Jag beundrar att MINE försöker ge den kunskapen eller känslan som aldrig gavs av skolan till arbetsgivarna. MINE kommer kanske lyckas med att få många företagare ”upplärda” men vad händer med kommande generationer? Det vore bättre om skolan hade gjort det ”här” jobbet så hade inte MINE funnits och jag hade inte behövt skriva den här bloggen. Missförstå mig inte, jag vill inte mena att det är enbart skolan som skapar segregation. Jag vill mena att skolan är en av de institutioner i landet som än idag inte ”hänger med” i det nya mångkulturella samhället. Dessutom stör jag mig på att det dumförklaras för mycket av media och politiker som så enkelt kan peka ut vem som är ansvariga till segregationen.

I slutändan har alla ett ansvar och alla kan bidra till att vårt samhälle ska bli mer samspelt men så länge vi tror att det är enbart andra som bär skulden så kommer vi aldrig till någon lösning.

Av: Valdrin Havolli

Mentorprogram del 2

I dag körde vi igång andra delen av MINEs mentorutbildning.
Ägaren av Oyra (sydsveriges enda konsultföretag med fokus på mångfaldsrekrytering), Maja Mutsson, stod för första halvan av utbildningsdagen.

Maja försåg oss åhörare med oerhört tänkvärda fakta och aspekter som åtminstone inte jag har funderat kring tidigare. Till exempel fick vi veta att 85% av alla arbetsgivare i Sverige uppger att de rekryterar via kontakter. Och att 95% av arbetssökanden med utländsk bakgrund enbart söker de jobb som utannonseras (!).
Föreläsningen föranledde givetvis intressanta diskussioner som mynnade ut över lunchen som vi intog tillsammans.

Med magarna fyllda av pasta lyssnade vi sedan till Peter Nisses fortsättning på mentorskapsrollen. Peter gick bland annat igenom ramarna för mentorskapet och hur man som mentor gör för att stötta och hjälpa sin adept till att formulera mål och sträva efter dem.

Vi har en väldigt hängiven och stark grupp människor som snart är färdiga mentorer - färdiga att ge sig ut i mentorskap. Det ska bli riktigt kul att följa dem i deras väg mot olika mål tillsammans med deras adepter.

Integration är en konkurrensfråga.

Tidigare idag hade jag ett mycket givande samtal med en vän om integrationen i Sverige. Han menade att begreppet integration blivit uttjatat, närmast ett ord utan innebörd. Det har pratas för länge och för mycket om hur Sverige ska "integrera" alla dessa invandrade. Under samtalets gång kom vi gemensamt fram till att det nu är dags att sätta handling bakom alla fina ord. Och dessutom var vi eniga om att vi bör närma oss frågan från ett annat perspektiv. Visst ska vi hjälpa människor som kommer till Sverige på de sätt vi kan. Frågan är vad och hur denna hjälp bör utformas

En annan - och minst lika viktig fråga i sammanhanget - är vem som egentligen behöver hjälp. Med detta menar jag att arbetsgivare i Sverige inom en snar framtid kommer vara i lika stort behov av "hjälp" som invandrade. Det är nog först när Sverige och svenskar inser potentialen i invandring som vi kan komma vidare. Det vill säga när vi tillsammans drar fördel av Sverige som ett mångkulturellt land.

Läste nyligen en artikel på Newsmill av Hedi Bel Habib med titeln "så stor skada kan främlingsfientligheten skada den svenska ekonomin". Bel Habib ger här en uppsjö av argument för ett mångkulturellt, tolerant samhälle. Ett Sverige i tiden med andra ord...

Skåne - Ett lapptäcke av möjligheter

Så lyder rubriken för 2009 års gulddag och guldnatt i Malmö.
Det är glädjande att årets gulddag i Malmö blickar framåt och siar om framtiden. Ambitionen är att ca 900 personer ska besöka evenemanget som äger rum den 5 november. Att en dag som denna anordnas med syfte att återigen lyfta frågan om mångfaldens betydelse för utvecklingen av arbetsmarknaden är av stor betydelse. Vi behöver påminnas om att den demografiska sammansättningen i Sverige förändras i rasande takt. I Malmö är nästan en tredjedel av stadens invånare utlandsfödda. Det säger sig självt att regionens framgång vilar på förmågan att göra dessa personer delaktiga i samhället och inte minst i arbetslivet.

Det kan tyckas att ämnet mångfald är uttjatat. Det har ju trots allt varit på tapeten ett par år. En hel del utbildningar, seminarier, workshops och annat har arrangerats i ämnet. Vad ska då ytterligare ett event tjäna till, kan man fråga sig. Som jag ser det så har vi kommit förbi stadiet då vi endast pratar om förtjänsterna med mångfald. Nu är människor ivriga efter att få konkreta handlingsalternativ för att komma vidare. De flesta vill nu se action.

Deltagarna på gulddagen kommer att ges alternativ till att engagera sig och sitt företag. Dels från MINE, men även från andra aktörer så som Herbert Felix institutet, Oyra och nätverket det mångkulturella Sverige. Jag ser mycket fram emot att möta regionens företag och inspireras av hur vi tillsammans kan utveckla Skåne till ett möjligheternas landskap.

Och tillsammans innebär inte endast företag emellan. Nej, det innebär även att människor som invandrat till Sverige inkluderas. Risken är annars att detta blir en av alla de konferenser där "typiska svenskar" pratar med varandra om hur "de där invandrarna" ska integreras i Sverige. Låt mig vara tydlig; det handlar inte om att "de" ska integreras. Målet bör hellre vara att alla vi som bor i den här regionen, och för den delen i det här landet, ska verka tillsammans för ett samhälle där alla får samma möjligheter att lyckas.

Mentorprogram hösten 2009!

Igår var det äntligen dags för det första tillfället i MINEs utbildning i mångfald och mentorsskap. Syftet med MINE mentorsskap är bland annat - och det har jag säkert beskrivit tidigare - att konkretisera arbetsgivares mångfaldsarbete. Sen handlar det naturligvis också om att de adepter (relativt nyligen invandrade) som mentorerna kommer att träffa ska föras närmare den svenska arbetsmarknaden.

Igår kände jag mig verkligen priviligerad. Det är fantastiskt att få jobba i MINE och få chansen att påverka och inspirera arbetsgivare att fortsätta jobba med mångfaldsrelaterade frågor. Dessutom är det vid tillfällen som igår att man blir påmind om att det trots allt finns otroligt många människor som strävar åt samma håll.

Under gårdagen fick deltagarna en grundläggande genomgång om hur alla arbetsplatser, och för den delen den enskilde individen, kan må bra av att öppna sina sinnen för nya perspektiv. Och det ska sägas; mentorsskapet handlar inte enbart om att hjälpa någon stackars invandrare. Nej, det handlar lika mycket om att mentorerna får chansen att öppna ögonen för något nytt och spännande.

Så, tack samtliga deltagare för att ni ger oss kraft och inspiration att fortsätta sträva mot en mer mångfaldig arbetsmarknad!

Läs artikeln om mentorutbildningen på MINEs hemsida.

IKEAs affärsidé

IKEA är ett minst sagt intressant företag. Möbelvaruhuset har satt Sverige på kartan och spridit den så kallade skandinaviska designen. Samtidigt har vi under senare år kunnat se hur IKEA satsat på diverse mångfaldskampanjer.

Det är just detta som är intressant och enligt min mening en stor del av deras framgång. IKEA har en affärsidé som lyder:

"På IKEA är vår vision att skapa en bättre vardag för många människor. Vår affärsidé går ut på att erbjuda ett brett sortiment av form- och funktionsriktiga heminredningsartiklar till så låga priser att så många som möjligt ska ha råd att köpa dem."

Vad betyder så detta? Jo, det betyder att IKEA har som målsättning att kunna erbjuda produkter till "de många människorna". För att kunna leva upp till sin affärsidé måste IKEA anpassa sina produkter. Om befolkningen förändras ska därför IKEAs produkter förändras därefter.

När IKEA i Oktober slår upp portarna till deras nya varuhus, vilket förövrigt kommer att vara det näst största i världen, så har de en strategi för hur de på bästa sätt ska kunna tillgodose sina kunders behov. Därför har IKEA bland annat strategiskt genomfört rekryteringar med målsättning att personalen ska återspegla befolkningen i regionen.

Karin Wingren, projektkoordinator på IKEA, säger i en intervju med Sydsvenskan idag att:

"Det ska inte bara bli miljöer för människor som vuxit upp i Sverige och vant sig vid svenska traditioner. Ikea har annonserat på sju olika språk för att få personal som kan ta hand om kunder från olika håll i världen. Främst kommer det att finnas många i personalstaben från Iran, Irak, Polen och det forna Jugoslavien."

Vad vi kan lära från IKEA är att mångfald kan och bör integreras i ett företags affärsidé för att få genomslagskraft.

Apropå föregående inlägg om skräckhistorier i idrottsvärlden; Anja Gatus tänkvärda blogginlägg om våra förväntningar på manligt och kvinnligt. För er som missat den.

En skräckhistoria

Det är sen kväll någon gång i framtiden och du ligger nerbäddad i din säng, redo för att alldeles strax falla in i en omtöcknad tillvaro för att slutligen helt och hållet försvinna in i djup sömn.

Men innan du somnar ska du få höra en godnattsaga. Historian handlar om VM i friidrott år 2009, där huvudpersonerna är Usain Bolt och Caster Semenya.

Med stor entusiasm lyssnar du till beskrivningen av hur Usain Bolt med sina makalösa 19,19 sekunder springer rakt in i ett nytt världsrekord på 200 meter.

Den närmast oöverträffbara Caster Semenya på damernas sida hade tidigare vunnit överlägset på 800 meter, och var inför den stundande finalen en självklart tippad storvinnare.

Du får höra en skildring av ett friidrotts-VM som bjuder på en praktiskt taget extatisk underhållning. Så långt låter historien alldeles förträfflig och du vet att du kommer att somna med ett leende på läpparna. Kanske kommer du drömma om hur det skulle kännas att stå som världsvinnare inför beskådan av miljontals människor. I drömmens värld är allt möjligt.

Du väntar spänt på att höra mer om hur det gick för den duktiga damidrottaren i finalen på 800 meter. Men berättelsen får sig en oväntad vändning. Du får inte veta hur det gick. Det som till en början verkade vara en saga med ett lyckligt slut - förvandlas till en mardrömshistoria. Du får höra hur hela världens granskande blickar nålades fast på Semenya. Spekulationerna eskalerade; "mörk stämma, typiskt manlig kroppsform med stora muskler. Och det faktum att hon sprang så snabbt. Kan det vara så att Semenya i själva verket är en man?".

Det vrider sig i magen på dig. Du förstår inte hur världen så sent som år 2009 kunde vara så trångsynt. Du känner en våg av kalla kårar skölja igenom din kropp och du blir rädd. Mycket rädd. Att en utomordentligt bra idrottare inte kunde få vara just en utomordentligt bra idrottare - utan att behöva bli utsatt för något som närmast liknade en lynchmobb - bara för att hon "såg manlig ut". Och vad var det där de pratade om förr i tiden egentligen? Att man, för att anses vara en "riktig" kvinna, eller en "riktig" man, var tvungen att se ut på ett visst sätt, klä sig på ett visst sätt, och bete sig på ett visst sätt. Hua! Tur att att mänskligheten har hunnit bli förståndigare och kastat bort sådana vanskliga föreställningar, tänker du.

Snipp snapp snut, så var sagan tack och lov slut. Men i natt är likväl en natt då du sover med lampan tänd.

Rekrytering via facebook

Jag kommer ihåg när jag först blev introducerad för Facebook. Jag var minst sagt skeptisk. Tyckte mig nog vara nöjd med att maila. När allt fler blev medlemmar i Facebook insåg jag naturligtvis att det kanske inte var så dumt. Sedan dess har hela konceptet utvecklats i rasande takt. När jag gick med, det var väl någon gång i 2007 (bara drygt två år sen), så hade exempelvis inte den äldre generationen en aning om vad Facebook var. Numera kan man återfinna såväl föräldrar som mor- och farföräldrar bland sina kontakter. Ja, för att inte tala om chefer och medarbetare. Vad som en gång var ett relativt intimt forum för kontakt med sina polare har utvecklats till ett verktyg för professionell kommunikation Eller vad det ska kallas.

Kanske är det bara ett led i att gränsen mellan arbete och fritid håller på att suddas ut? Det finns otroligt mycket att säga om utvecklingen av Facebook. Och vi har definitivt inte sett slutet.

Vad som för mig kan verka lite oroväckande är hur vissa företag börjat rekrytera genom Facebook. Det går bland annat läsa om detta i en artikel i tidningen City, där intervjuade Robert Svensson (redaktionschef på citat journalistgruppen) förespråkar att leta nya personal genom de nätverk som finns på Facebook. Och varför oroar jag mig? Är det inte så att detta bara är ytterligare ett sätt att nå bra medarbetare?

Visst, det kan så tyckas. Konsekvenserna av att rekrytera på detta sätt borde vara att arbetsgivare bara anställer kompisars kompisar och bekanta till dem. Med andra ord ett förfinat verktyg till att hålla varandra om ryggen. Utan att ha granskat samtliga adressböcker på facebook vill jag ändå spekulera i hur framtidens arbetsplatser genom detta förfarande riskerar att få personal som i allt större utsträckning liknar varandra.

Robert Svensson avslutar även intervjun insiktsfullt genom att påpeka att rekrytering genom sociala medier, och genom Facebook i synnerhet, inte ger ett mer rättvist samhälle.

Så sant som det var sagt.

Svenskar och natur

Något av det bästa jag vet är att läsa tidningen till en kopp te på söndagsmornar. Under helgerna ges tid till djupare reflektion, vilket jag gillar. Sydsvenskans söndagsbilaga innehöll bland annat en artikel om svenskar och deras förhållande till naturen. Artikelförfattaren hävdar att naturen är en del av i stort sett alla nationsbyggen. I Sverige verkar detta vara ett extra stort inslag i den nationella identiteten.

Att vara ute i naturen och plocka svamp, vandra, fiska eller bara ta en skogspromenad betraktas av de flesta som något positivt. Pernilla Ouis, som ofta figurerat i sammanhang där Islam debatterats, har tillsammans med humanekologen Ebba Lisberg Jensen påbörjat ett forskningsprojekt vilket undersöker hur invandrare använder naturen.

Ett till synes nytt grepp om hela integrationsprocessen. Om det stämmer att den så kallade svenska folksjälen ligger i förhållandet mellan individen och naturen så tror jag att det är en nyckel för invandrade att få insikt i hur svenskar använder naturen.

Naturguidningar för invandrade, vilket artikeln beskriver, verkar därför vara en strålande idè. Vidare tror jag även att dessa guidningar kan skapa medvetenhet om den svenska identiteten. För invandrade har av naturliga skäl ett annat perspektiv på naturen. Jag hoppas att man tar tillvara på de kommentarer och reflektioner som dyker upp under guidningarna.

Okej, inte så mycket av relevans för MINE i det här inlägget kanske. Fast å andra sidan tror jag att vi på samma sätt kan "använda" människor från andra delar av världen på våra arbetsplatser till att få perspektiv på hur vi löser våra dagliga arbetsuppgifter. Med större mångfald på våra arbetsplatser, och då menar jag mångfald i bred förståelse, får vi med största sannolikhet nya infallsvinklar till hur vi kan lösa specifika uppgifter. Detta kan leda till såväl ökad arbetslust som till ökad effektivitet.

Kvotering eller ej - den eviga frågan

Läser idag på Sydsvenskans ledarsida en artikel om kvotering som är skriven under rubriken Ingen vinner på tvång, signerad Nina Halling.

Undersökningar som har gjorts på området könsfördelning i företagsledningar har traditionellt sett enhetligt pekat åt samma håll: ju fler kvinnor och ju större jämställdhet i ett företags styrelse, desto mer lönsamhet. Förra veckan presenterades dock en undersökning gjord av London school of economics och University of Queensland, där resultatet visar det motsatta. Visserligen har man kommit fram till att fler kvinnor i styrelsen på ett mindre bolag driver verksamheten framåt, vilket leder till bättre lönsamhet. I styrelsen hos de större verksamheterna, däremot, innebär högre representation av kvinnor en sänkning av lönsamheten, enligt studien.

Varför pekar då studieresultaten åt så olika håll och vad ska vi tro på, egentligen?
Kanske är det dags att sluta analysera exakt hur många kvinnor, män, invandrare, människor av olika sexuell läggning, handikapp och ålder ett företag behöver för att bli dels mer lönsamt, dels attraktivt även ur en etisk synvinkel.

Stirrar man sig blind på siffror och går efter studieresultat som skiftar från år till år och studie till studie tror jag att man snarare blir mer förvirrad än klok på vad man ska ta sig till.

Halling skriver; "det är erfarenheter, kompetens och förmågan att bidra med nya perspektiv som skapar en effektiv styrelse. Inte tvång". En föreställning som jag tror att få har något emot. Samtidigt vet man att företag och arbetsgivare har väldigt lätt, medvetet eller omedvetet, för att rekrytera människor av en och samma sort. Människor som arbetsgivaren känner igen sig i, människor som smälter in bland resten av personalstyrkan. Därför är det viktigt, och i många fall nödvändigt att upplysa och påminna organisationer i alla sektorer om varför mångfald är viktigt. Och det är ju just vad MINE gör.

Under hösten kommer vi på MINE att satsa mer på att få in fler företag och organisationer bland våra medlemmar. Om rekrytering av olika människogrupper ökar på ett naturligt sätt, behöver den infekterade debatten kring kvotering inte kännas särskilt hotfull. För kvotering ska ju inte finnas. Det tycker varken den som är principiellt emot kvotering eller den som propagerar för den. Visionen är ju att den inte ska behöva finnas. Dessvärre är förhoppningarna på en sådan framtid ofta väldigt pessimistiska och en värld som inte behöver stödjas av kvotering ses i många fall som ett ouppnåeligt ideal.Dags att ändra på det, säger vi på MINE. Därför fokuserar vi på det positiva och gör vad vi kan för att bistå arbetsgivare med kunskap, hjälp och material för att uppnå målet med en mångfaldig organisation.

I en perfekt värld existerar inte kvotering. Det gör inte MINE heller. Och det är det jobbar vi för.

Mentorprogram

Glöm inte att anmäla dig till MINEs mentorutbildning! Onsdagen den 19 är sista anmälningsdag.
Läs mer här: http://mine.se/foer-arbetsgivare/mentorprogram/.

Reflektioner från Mellanöstern

Det var med både glädje och ångest jag trampade iväg till kontoret i morse. Glädje över att få komma igång igen och ångest över att jag kanske helst av allt hade fortsatt min semester i ytterligare ett par veckor.

Igår förmiddag landade vi på Kastrup efter att ha tillbringat en dryg vecka i Israel. Kanske är det just vistelsen i Israel som gör att jag skulle behöva lite mer tid till att bearbeta alla upplevelser. Jag ska inte ge mig in i något politiskt resonemang över Israel-Palestina konflikten. Det finns redan tillräckligt många som tycker till kring detta. De flesta menar att just deras åsikt är den rätta. Det är här jag tror problemet ligger. Det vill säga, i oförmågan att kunna erkänna andras värderingar och åsikter som lika mycket värda de egna.

Jag har vid ett tidigare tillfälle bloggat om författaren Amos Oz som menar att konflikterna i Mellanöstern är en kamp mellan "rätt och rätt". Efter att själv besökt Israel inser jag vad han menar. Israel (eller vad som numera är staten Israel samt Palestinska områden) har i alla tider varit krigshärjat. Historien om det heliga landet går tillbaka tusentals år i tiden. De flesta, om inte alla konflikter, har handlat om religion. Hur mycket jag än lär mig om området och i synnerhet den historiska kontexten kan jag inte förstå att så många människor har varit tvungna att sätta livet till.




Lars Ohly gjorde igår ett uttalande om att Israel bör betraktas som en skurkstat. Om detta får man tycka vad man vill. Personligen menar jag att det är mer komplicerat än som så. Väl i Israel fick jag dock en mycket bättre förståelse av hur vardagen är för de palestinier som bor i området. Tänk dig själv att du enbart på grund av din etniska tillhörighet dagligen blir utsatt för kontroller av alla de slag. Allt ifrån chekpoints där det tar timmar att komma igenom och där personalen verkar njuta av att förnedra och trakssera till att bli nekad anställning för att du råkar ha "fel" ursprung. Visst, detta sker till viss del även i Sverige. Men inte alls i samma utsträckning eller med sådan medvetenhet.

En av de jag träffade under resan sa att Israel, och kanske främst Jerusalem, är fördömt. Om så är fallet får tiden utvisa, men jag hoppas att man ska lyckas ta historien till hjälp för att åstadkomma en förändring. Jag hoppas att människor i Israel i framtiden äntligen ska få fred.

Resan till Israel var speciell pågrund av många skäl. Jag tror dock att alla resor berikar. Genom resor får vi möjlighet att reflektera över våra egna liv.

Nya tag!

Semestertider. Sol, bad, lata dagar. Skönt? Absolut. Dessutom välbehövligt och välkommet i många fall. Utan att vilja dra ner era mungipor och tillika glada semesterhumör vill jag dock, åtminstone för egen skull, förkunna min glädje åt det faktum att semestertiderna snart lider mot sina slut.

För oss på MINE innebär det nämligen massor med spännande saker. Den nya medlemstidningen kommer ut lagom tills dess att sommaren precis har hunnit bli höst. Seminarier, mentorutbildningar och (med ett stort mått av den livsnödvändiga varan optimism i åtanke) är massor med nya medlemmar till föreningen att vänta.

Så jag säger välkommen till regn, blåst och gula löv. Lite nya, friska vindar har ingen dött av!



/Nathalie

Uppehåll?! Nja....

Semestertider...Oklart hur mycket som kommer att bloggas, men vi kommer att göra vårt bästa. Insikter och reflektioner kommer när man minst anar det, även på semestern.

MINE s nya hemsida lanseras förresten inom ett par dagar! Se www.mine.se

Mina förutsättningar och det falska hoppet!

Idag har MINE en ny förmåga som bloggar. Följande är författat av Valdrin Havolli. Trevlig läsning!

När jag blickar tillbaka på mitt liv, vad som har sagts, gjorts och förväntats av och från mig så står jag med en hel del frågetecken i min hjärna. Det har varit förvirrande tider och en berg-och-dal bana upplevelse. Vissa saker hade jag inte riktigt grepp om samtidigt som vissa saker var mer klara och lagda för mig. Jag och min familj flyttade till Sverige -92 som så många från Balkan. Då var jag redan 8 år gammal och hann uppleva en hel del i Kosova. Sverige tog emot oss med öppna armar kändes det som. De gjorde allt för att göra det så trivsamt som möjligt. Kanske på grund av medlidande eller möjligtvis för att de såg oss som gäster. Vi alla vill väl behandla gäster vänligt?

Efter några år fick vi uppehållstillstånd och då stod det klart att vi stannar samtidigt som svenska myndigheter skulle nu tänka ut lösningar för oss. För barnen var det enklare då skolan var en högsta prioritering som enkelt kunde anordnas. För våra föräldrar var karriären däremot mycket svårare. Men den här bloggen handlar inte om mina föräldrar eller andras föräldrar och deras misslyckande(?) till att skapa karriär i Sverige. Bloggen handlar om oss unga ”invandrare” som har hunnit gå igenom det ”svenska skolsystemet”. Vi som har uppfyllt minimikraven för att kunna hitta ett ”vanligt” jobb. Det handlar nämligen om det falska hoppet om att vi alla, i det här samhället, startar utifrån samma plattform och har samma plattform att utnyttja för att kunna lyckas i samhället. Vi alla bedöms utifrån våra kvalitéer och kompetens när vi söker jobb. Vi alla har lika chans till att få en lägenhet i vilket område som helst. Så är det inte! Detta jag säger är inget nytt och förmodligen har ni nog hört detta från många fler. Men har ni tänkt på vad det verkligen innebär? Vilka konsekvenser det egentligen bär?

Då jag kommer ihåg mycket av min tid i Kosova så vet jag också hur det var och hur min situation har sett ut här, eller ser ut. Vilket innebär att varje gång jag tycker något är orättvisst, att samhället är orättviss mot mig så kan jag ändå ibland tänka på att i Kosova så var det värre. Det här tänkandet genomsyrar första generationens invandrare. Ibland som ung, kunde jag glömma bort hur vi hade det i Kosova så skulle min mamma eller pappa påminna mig. Det har hänt flertal gånger då jag har kommit hem från skolan (grundskolan, gymnasiet och även högskolan) helt besviken på att ”något” orättvisst hände mig i skolan av lärare/rektorer eller annan personal. När något ”sådant” händer, med sådant menar jag diskriminering och kränkning, så känner man sig underlägsen och oönskad. När jag väl berättade det för mina föräldrar så har de alltid tystat ner mina klagomål genom att jämföra det med vad som kunde hända i hemlandet och hur det hade varit där. Att det kunde vara värre. Vilket är sant. Samtidigt kunde de ibland också säga att jag inte är som ”dom”. Det är fel och oerhört knäckande för en ung tonåring att höra. Men det kanske var nödvändigt. Det var i alla fall realistiskt och det satte inte upp mig för några falska förhoppningar om lika möjligheter för alla.

Jag fick det på blankt papper att vill jag något så måste jag kämpa två gånger så mycket som en ”etnisk svensk”. Det är orättvisst! Man kan också skylla mina föräldrar för att de ska ha tagit in en vi och dem bild i mitt huvud. Men då har man fel. De sa nämligen bara det som var sant. Jag var inte betraktad, och för många är fortfarande inte det, som svensk. Jag är invandrare. När kommer jag att sluta vandra –in? Jag har varit inne i det här landet i nu 17 år. Det mesta delen av mitt liv. På mitt pass så står det att jag är svensk medborgare men inofficiellt är det inte så.

Nåja, för att återgå till det jag skrev om lite längre upp. Falska förhoppningar. Jag blev aldrig intalad om ”lika möjligheter för alla” i det här samhället. Lärarna försökte ibland styra det på det viset samtidigt som de själv var skyldiga till diskriminering som till exempel att jag var tvungen att göra mycket mer för att få samma betyg som en svensk. Varje gång jag märkte något sådant blev jag besviken och förkrossad och varje gång jag berättade det till någon så sa de att det kunde ha varit värre i våra hemländer. Nu i efterhand är jag glad att jag fick höra detta. Hur pessimistiskt det än låter så är det faktiskt så att det är bättre att veta att man inte har samma möjligheter än att få höra något helt annat som sedan visar sig vara….prat. Här kommer andra generationens invandrare in. De har inte det relativitetstänkandet vi ”äldre” har då de inte vet mycket om sitt hemland mer än det de får höra från föräldrarna då och då. De vet inte hur det är att leva i en diktatorisk regim till exempel. Så de saknar den förmågan att jämföra orättvisorna som sker här med vad som hade hänt i deras hemland om de hade varit kvar där. Så när dessa barn får höra om samhället och hur allt finns inom grepp så bygger man upp hopp. Men vad händer om det som har lovats inte infrias? Ja, välkommen då till det nya Rosengård. Rosengård har alltid haft ett rykte om att vara ghetto och liknande. Men det har aldrig framkommit sådana anlagda bränder, stenkastning eller annat som sker just nu, på min tid. Var orättvisorna färre då? Nej! Det är samma samhälle vi lever i nu, jag kan till och med känna att de har det bättre idag men å andra sidan så är det vad varje generation säger och tycker om kommande generation.

Skillnaden är att vi, på min tid, hade ett relativitetstänkande. Vi visste var vi kom ifrån så det kunde aldrig bli värre här. Och om vi glömde var vi kom ifrån så blev vi påminda. Visst blev vi lika besvikna som dagens andra generations invandrare. Men vi kunde ”släppa” ilskan i tanken att vi i alla fall har det bättre här än vad vi hade haft ”där borta”. Därför fick inte Malmö och Sverige se några bränder eller stenkastning på ”myndighetsbilar”, från oss. Därför har vi nu en hel generation som är så besviken på de falska hoppen att de inte vet hur de ska få utlopp på det. Vem ska de vara arga på? Sina föräldrar? Sina syskon, vänner? Hur kul är det för de att få se person X från område X ha helt andra förutsättningar än en själv bara på grund av hans fenotypiska attribut? Man kan tycka att det inte är en tillräcklig ”bra” anledning till att man ska börja sätta fyr på saker och ting. Men jag kan, av egen erfarenhet, säga att bland det värsta som man kan känna som yngling är känslan av underlägsenhet och falska hopp. Alla vet att det inte är lätt att vara tonåring. Det är så mycket som sker, man söker efter en egen identitet, man vill uttrycka sig och allt det som vi har hört och läst om. Undra då hur det är om man är en tonåring som lever i en bubbla fylld av falska löften?

Jag vill bara klargöra att det som sker i Rosengård kan inte enbart skyllas på falska hopp då det finns andra bakomliggande faktorer också, men jag vill bara mena att det är en stor anledning som många inte tänker på. Hur viktigt den här känslan är och hur farligt det är att leka med människors hopp.

Likadant i Sverige som i Danmark?

Kom över en artikel från Berlingske Tidende idag. Mycket intressant teori om invandrade och chefsjobb. Det handlar naturligtvis om bristen av invandrade chefer. Läs själva vad danskarna säger!

Annars så vill jag också flagga för vår nya hemsida som kommer att lanseras på fredag! Den kommer kanske inte vara perfekt till en början, men den kommer att vara betydligt bättre än vår gamla hemsida.

Ordförande i MINE har ordet.

Se och hör ordförande i MINE, Anders Forkman, berätta om varför man ska vara medlem i föreningen. Anders är delägare i advokatfirman Vinge i Malmö. Vinge var ett av företagen som var med och grundade MINE.

Gulddagen i Malmö

I höst arrangeras gulddagen, ett arrangemang för skånsk företagsamhet. Det är ett tillfälle där såväl stora som små företag kan höra intressanta talare och mingla med affärskontakter och andra bekanta. I år är titeln på dagen "Skåne - ett lapptäcke av möjligheter". Under dagen kommer man, som det står på hemsidan, att "belysa mångfalden ur ett ekonomiskt och demografiskt perspektiv".

Meningen är att mångfald ska lyftas fram som en nödvändighet för fortsatt konkurrenskraft. Kan ibland kännas som ett uttjatat tema. Missförstå mig rätt....Jag har uppfattningen av att arbetsgivare redan vet om fördelarna med mångfaldiga personalstyrkor. Däremot så är jag osäker om alla verkligen förstår vad det egentligen innebär, eller för den delen är överbevisade. I landet av"politisk korrekthet" är det nämligen ganska svårt att gå emot gängse normer och uppfattningar. Det ska också tilläggas att det är väldigt få arbetsgivare som som aktivt arbetar med mångfaldsutveckling. Mycket snack och lite verkstad, med andra ord.

Kanske är det för mycket begärt av företag att själva komma underfund med vad nästa steg är? Hur de faktiskt ska göra är inte lika lätt som att öppna munnen och upprepa det mantra om mångfald som alla andra kör med...Ja, jag tror att det gått lite mode i det här med SCR och mångfalds arbete. Ibland känns det som att en majoritet av arbetsgivare bara hänger på de trender som gäller för tillfället.

Mångfald är ingen övergående trend. Den svenska befolkningen är förändrad i grunden, likaså är förutsättningarna på marknaden. Det borde därför vara självklart att se Skåne som ett möjligheternas landskap med den kulturella mångfald som finns här. So far so good. Och jag har sagt det förut, men jag säger det igen: Arbetsgivare bör se över sin egen verksamhet och hitta drivkrafterna för just dem att jobba med mångfaldsfrågor.

Dessutom är det dags att allt snack går över i handling. Tiden är inne för styrelser och ledningsgrupper att öppna upp dörrarna för olikheter. Det finns inget att vänta på.

Besök gulddagen, kanske hittar ni inspiration till förändring där....

Nya takter i Malmös näringsliv?

I Augusti får Malmö stad en ny näringslivsdirektör i Pehr Andersson. Det är en minst sagt spännande man som tillträder den prestigefulla posten. I Sydsvenskan listar de idag några av hans forna uppdrag. Vad sägs om Lundaspexare, film vd, club mästare och mediamogul...

Vi hoppas att ytterligare uppmärksamhet ska ges det mångkulturella Malmö och möjligheterna med detta. För, enligt mig, så finns det en otrolig potential i den här staden. Den nya näringslivsdirektörens bakgrund tyder på att han ska kunna tillföra kreativitet och nytänkande. Han har också visat att han tar frågor om mångfald och integration på största allvar genom att aktivt engagerat sig och Scandvision i föreningen MINE.

Cirkulär migration

Läste på "integrationsbloggen" om cirkulär migration. Begreppet refererar till...ja egentligen vad det låter som, nämligen att folk som flyttar ofta flyttar vidare. Eller tillbaka till det land de kom ifrån . Jag är kanske naiv. Kanske har jag inte riktigt förstått allt, men det känns som idéer om cirkulär migration figurerat i Sverige tidigare. Arbetskraftsinvandrare som kom till Sverige under efterkrigstiden beräknades återvända till sina hemländer. Med tiden som facit kan vi se att väldigt många av dem valde att stanna kvar här. Vad hände? Ja, det brukar kallas livet...Kanske träffade de den stora kärleken, fick ett bättre jobb, köpte bostad, skaffade svenska vänner. Eller rent utav fann sin plats på jorden här. Men samtidigt var det de som återvände. Det går också se att många svenskar väljer att bo utomlands under perioder av sitt liv, för att sedan återvända till Sverige. Så, jag är kluven. Funkar det här med cirkulär migration egentligen?

Kanske kommer svaret från den "kommitté som ska utreda hur personers ökade rörlighet till och från Sverige kan underlättas och hur rörlighetens positiva utvecklingseffekter kan främjas."

Jag funderar nu över vad som förändrats sedan 60- och 70-talen? Är människor idag mer benägna att flytta tillbaka till sitt hemland än vad de var då? I DN argumenterar Tobias Billström (M) och Mikaela Valtersson (MP) (se bild ovan) att det är lägre resekostnader idag och därför är det större sannolikhet att man flyttar. Ja, kanske det. De menar också att de internationella nätverken är mer utbredda idag. Det är lättare att hålla kontakt med släkt och vänner man lämnat bakom sig. Visst, kanske det också. Men frågan kvarstår....kommer det funka så som i teorin?

DO höstar framgång

Kort blogg idag. Passar endast på att länka till DN, där de skriver om DO s resultat det första halvåret sedan omstruktureringen. Det vill säga när samtliga diskrimineringslagar sammanfogades. Tre myndigheter (JämO, HomO och Handikappsombudsmannen) är numera en enda myndighet. Och tydligen har de lyckats bra. Läs själva!

Från svart till vit

Jag tänker på Michael. Jag var aldrig någon stor fan av hans musik, och kommer nog hellre aldrig bli. Trots detta är det svårt att undgå att Michael Jackson gått hädan. Det var länge sedan jag såg något som helst om honom i media. Därför blev jag förvånad när jag imorse helt plötsligt ser honom på framsidan av morgontidningen. Hans ansikte fick mig att återigen börja fundera kring hans livsöde. Vad var det som fick honom att så radikalt förändra sitt utseende egentligen. Jag vet inte om jag någonsin har fått ett riktigt svar på det. Eller....jag menar... ett trovärdigt svar. För han var ju ett objekt för all världens skvallerpress under sin livstid, och vad ska man välja att tro på i den cirkusen?!

Hur var det nu med hans hudfärg? En gång i tiden var han svart. Redan innan sin död var han likblek. Var det en sjukdom som förändrade färgen på hans hud eller var det sjävförvållat? För mig är det något sorgligt med hans fysiska förändring. Det verkar som han inte kunde förlika sig med sitt ursprungliga utseende. För det handlar ju inte bara om hudfärgen. Hans operationer verkar vara ett sätt att förändra sin identitet på ett radikalt sätt. Vissa påstår att det är något sjukligt över ett sådant beteende. Visst, det han kanske hade en psykisk sjukdom, men i så fall är han långt ifrån ensam om att lida av den. Med tillräckligt mycket pengar kan man göra vad som helst, heter det. Till och med förändra sitt utseende. Och det gör "folk" hela tiden.

Det får mig att fundera över hur mycket vi kan förändra oss utan att förlora oss själva. Hur mycket kan vi förvänta oss av vår omgivning att anpassa sig till normer? Vad innebär det att vara annorlunda? Hur ska vi skapa ett samhälle där vi tillåts vara oss själva, oavsett hudfärg, handikapp, sexuell läggning, religiös åskådning osv osv??